2006 genomförde Uppsala studentkår en granskning av kurslitteratur vid ett flertal institutioner utifrån genus- och hbt-perspektiv. Inom den juridiska litteraturen fann granskarna att relationen mellan kvinnor och män ofta beskrevs som ”naturlig”. Inom den sociologiska konstaterades att olika grundantaganden bidrog till att osynliggöra hbt-personer och deras livserfarenheter.

De mest problematiska formuleringarna återfanns dock i psykologiutbildningens litteratur. Hbt-personer framställdes som avvikande, och transpersoner framställdes enbart som individer med syndrom och aldrig som grupp.

– Granskningen av psykologutbildningen blev uppmärksammad eftersom resultatet var ganska beklämmande, säger Karin Tillberg, jämlikhetsansvarig vid Uppsala studentkår. Den fungerade som en väckarklocka och ledde till att universitetet följde upp frågan.

Hbt-frågorna handlar inte enbart om lika rättigheter och möjligheter, utan även om utbildningskvalitet. Studentkåren hänvisar till forskning enligt vilken studenter som inte känner igen sig i kurslitteraturen presterar sämre. Samtidigt riskerar kurslitteratur som inte ifrågasätter normer att ge samtliga studenter en skev bild av hur verkligheten ser ut.

– Jag tror att normkritik absolut är en kvalitetshöjande aspekt, säger Karin Tillberg. Det handlar om att belysa och ifrågasätta normen, inte enbart om att inkludera antinormen. Jag tror att det är det fokuset som blir fel. Om man hela tiden säger: ”homosexuella är också välkomna här” så synliggör man bara den som avviker istället för att synliggöra normen.

Så hur hanterar då Uppsala universitet detta kvalitetshöjande arbete? Karin Tillberg konstaterar att det inte är helt okomplicerat att höja hbt-kompentensen.

– Om man tittar centralt är intentionen god, men sedan kan det bli svårt när det här ska implementeras på institutioner och fakulteter. Det är ett väldigt gammalt universitet, det är mycket som kan vara svårt att ändra på och tänka runt. Viljan finns nog men det kan vara svårt att veta hur man går tillväga rent praktiskt.

SFQ Uppsala är den lokala delen av riksomspännande Sveriges förenade hbtq-studenter. Främst består verksamheten i sociala aktiviteter för medlemmarna, men föreningen anordnar även inom ramen för Synlighetsprojektet normkritiska föreläsningar.

Lovisa Wretman är ordförande och känner igen bilden av universitetet som en i vissa avseenden svårförändrad miljö.

– Vi vet ju att det finns väldigt konservativa lärare som inte alls vill lyssna när folk vill prata om jämlikhet eller sexualitet, exempelvis på läkarutbildningarna där det alltid är ”mamma, pappa, barn” när man tar upp fall. Men det är inte övergripande på hela universitetet utan på specifika utbildningar.

Själv arbetar hon på Evolutionsbiologiskt centrum. Och trivs. Men huruvida universitetet är en mer eller mindre hbt-vänligt än resten av samhället går enligt Lovisa Wretman inte att svara på. Högskolan är helt enkelt för heterogen.

– Jag har inga som helst problem. Verkligen inte. Många forskare är väldigt öppna människor och förstår att samhället förändras. Men det varierar också. Man kan stöta på folk som kommer från konservativare länder och då märker man att toleransen inte är lika stor.

För tre år sedan antog Uppsala universitet, som första högskola i landet, en plan för jämlikhet vad avser sexuell läggning och könsidentitet. Ann-Sofie Wigg Bodin, samordningsansvarig på enheten för lika villkor, tror att planen resulterat i en större medvetenhet men betonar att det inte går att tvinga fram resultat.

– Den största svårigheten är den kunskapsbrist som finns. Enheten för lika vilkor lägger mycket fokus på att bygga upp den kunskapen och där är vi nu.

Sedan förra hösten erbjuder enheten för lika villkor också en utbildning i hbt-frågor för undervisande personal. Intresset har dock varit klent.

Ann-Sofie Wigg Bodin är ändå hoppfull, och betonar vikten av långsiktighet i arbetet.

– Förändringsarbete är ju svårt och det finns ett motstånd i jämställdhetsarbetet, men här handlar det mer om tystnad. Och det är ju verkligen ett effektivt osynliggörande.

Ann-Sofie Wigg Bodin menar också att det är svårt för dem som ansvarar för jämlikhetsarbetet att få reda på var problemen finns. Enklast vore om de studenter som känner sig exkluderade själva väcker opinion, samtidigt som exkluderingen i sig kan göra studenterna mindre benägna att avvika från rådande normer.

– Vi vill ha reda på hur det ser ut i verksamheten, men det är svårt. Jag kan förstå om man som student inte vill göra sig till självutnämnd representant för något för att man tycker att utbildningen håller dålig kvalitet utifrån ett hbtq-perspektiv.

Studentkårens försöker dock fylla kunskapsluckorna. Alla utbildningar som har ett klientperspektiv ska även ha ett hbt-perspektiv, och snart initieras en kvalitativ granskning för att se hur stort genomslag detta fått.

– Det som är tanken är fokusgruppsintervjuer där man får jobba med en specifik uppgift, säger Karin Tillberg. Utifrån hur diskussionen runt den går hoppas jag på ett djupare plan komma åt hur kunskapen ser ut hos studenterna på de olika utbildningarna.