Konsten att hänga en tavla
I vardagen möter vi mycket konst. Vi finner den inte enbart i gallerierna eller konstmuseerna, utan även i kontorslandskap, stadsdelsnämnder och på gator och torg. Hur konsten har hamnat här är kanske inte någonting vi funderar närmare över. Ibland kanske vi till och med tar konsten för givet. Det finns dock oftast en anledning till att specifika verk hamnar där de hamnar. FRIA besöker kommunens enhet för kulturstöd och för att samtala om konstens plats.
I ett litet men mysigt arbetsrum på Kulturförvaltningen arbetar Henriette Ousbäck. Hon har hand om frågor rörande inköp och utlåning av konst, men också utställningsstöd. Hon vet av erfarenhet att inköpet av konsten, som vi ser i de kommunala och offentliga utrymmena, kräver hårt och idogt arbete. Människor är ibland svåra att tillfredställa och konsten bör tilltala många smakuppfattningar.
I Ousbäcks arbetsrum trängs vackra målningar och skulpturer. Mycket av den konst som återfinns i kulturförvaltningens lokaler är konst som av olika anledningar har blivit tillbakaskickad. Hon pekar på ett av dessa verk, som hänger på en långvägg i hennes kontor: Karin Mamma Anderssons Valborgstripp, en sagoaktig tavla med apokalyptisk stämning. Målningen återvände till kulturförvaltningen efter att de anställda vid arbetsplatsen fann verket allt för ”deprimerande”. Nu har den fått något av en hedersplats.
– Många människor vill ha glad och färgglad konst och vi har ju inte bara denna typ av konst, vi har konsten som visas på gallerierna, säger Ousbäck.
Förutom murriga färger finns det även en viss typ av motiv som ofta provocerar. Till dessa hör konst som behandlar erotik, religion eller politik. Döden är inte heller så populär. I ett mångkulturellt samhälle blir vissa av dessa motiv än mer laddade – olika bakgrunder, perspektiv och normsystem hamnar lätt i konflikt.
– Ute i de allmänna utrymmena är det väldigt svårt, det är alltid någon som blir väldigt upprörd. Det finns folk som skulle tycka det var enormt provocerande att gå till en stadsdelsnämnd där det hänger något som de uppfattar som pornografi på väggarna. Man måste vara lite respektfull.
Detta är en problematisk fråga, Ousbäck och hennes medarbetare försöker alltid att jaga och köpa in spännande och aktuell konst, samtidigt som man av naturliga skäl inte vill att den ska bli liggandes i förvaltningens lagerlokaler. Konsten som köps har aldrig ett platsspecifikt mål – detta avgörs först senare. Kvaliteten står alltid i centrum och detta är en viktig fråga för Ousbäck.
– Nu har ju till och med de bakom kulturpropositionen förstått att kvalitetskravet är viktigt. De har tagit tillbaka kvalitetsbegreppet, de har backat.
På kulturförvaltningens hemsida finner man en kulturpolitisk strategi, som snart kommer att revideras. Distinktionen mellan kulturpolitik och konstpolitik, som är ett tydligt drag i strategin, kommer dock säkerligen att bestå, menar hon. Med kulturpolitik avses den verksamhet som uppmuntrar kreativt skapande i ett bredare fält, medan konstpolitiken enbart avser individer som jobbar med konst eller har en relaterad utbildning. Kulturförvaltningen kan enbart köpa konst av professionella konstnärer, men konsten får inte handlas direkt från konstnärerna, handeln måste ske via stadens gallerier.
Den samtida konsten är inte alltid så lätt att placera: ibland går konceptet och den undersökande avsikten före estetiska överväganden. Installationskonst och videokonst hör ofta till denna kategori, som i dag inte alls är en ovanlighet i utställningssammanhang, men en desto ovanligare syn på arbetsplatser och kommunala institutioner.
– Vi har inte gett oss på det än. Det är svårt att ha detta på en arbetsplats, där vi inte har kontroll. Alltså: konst som behöver mycket apparatur och tar plats – den kan vara i vägen för det praktiska arbetet.
Nere i kulturfövaltningens förråd guidar Ousbäck med stor entusiasm och ett smittande skratt. Det märks att hon gillar sitt jobb och hennes konstkännedom är bred och imponerande. För tillfället förbereder hon utlåningen till en ungdomsmottagning. Verken, som väljs för detta avseende, är målningar och teckningar med en lättillgänglig och upprorisk profil. Henriette Ousbäck plockar lätt och vant bland de ofantliga bergen av konst. Ur denna ungdomsanpassade konstsamling kommer de anställda vid mottagningen senare få möjligheten att välja ut favoriter.
Hon visar smakprov på konst som i vissa avseenden har ansetts vara för ”obscen” eller haft en alldeles för religiös innebörd. Bland de mer underhållande verken hör Anders Norrmans Vad är konst egentligen?, som visar två apor i en ”smutsig” akt. Detta verk upprörde inte så många till en början, berättar Ousbäck, men efter ett tag steg klagosången på arbetsplatsen och verket togs ned.
Den ekonomiska krisens inflytande hinner också diskuteras. Nästa år görs stora ekonomiska nedskärningar på kulturförvaltningens verksamhet. Kulturstödet, som delvis ges i form av konstköp men även i bidrag, påverkas i det nya budgetförslaget.
– Det kommer att bli oerhört svårt nästa år. Det här året har vi haft 800000 kronor till inköp av konst, och det har inte höjts på fjorton år. Förslaget är att man ska skära ner detta till 250000 kronor, så det blir nästan inget kvar. Samtidigt tar man bort utställningsstödet och integrerar det i andra stöd.
Trots de mörka framtidsutsikterna lämnar jag så småningom kulturförvaltningen med ett leende på läpparna. Den intressanta konstgömman samt Ousbäcks sprittande engagemang fungerar verkligen upplyftande.
Några dagar efter vårt möte fastslås slutligen kulturförvaltningens budget. Summan för konstinköp skärs ned till 250000 kronor och utställningsstödet försvinner.
