Fördjupning


Zandra Zernell
  • På förmiddagarna samlas Christer och hans vänner vid en av de få större bänkarna som finns kvar i Drakenbergsparken.
Fria.Nu

Trötta på att leta sittplats

En efter en försvinner parkbänkarna från stadens gator och torg. På Södermalm har två olika gäng märkt att de har fått färre och färre platser att vara på. Det är fel människor som sitter på bänkarna, enligt stadsdelsnämnderna.

En halvcirkel av buskar växer mitt i Gotlandsparken på Södermalm. Tidigare i år stod här tre parkbänkar, prydligt placerade längs med planteringen.
- Grannarna i området klagade på att vi störde och en dag kom polisen och plockade bort bänkarna, säger Ije, 58, även hon boende i området. Istället satte de dit ett ståstöd.
Hon pekar på en lutande bräda.
Ije kallar sig själv och sina vänner för utesittare. De flesta, som hon själv, har någonstans att bo, andra sover på härbärgen. De är mellan femtio och sjuttio år och tycker om att träffas. Spela gitarr, sjunga, skratta, dricka öl. De flesta är uppväxta på Södermalm och en del har till och med gått i skolan tillsammans.
Borttagandet av bänkar har skett gradvis under många år, med en viss ökning under senare tid. Ije menar att toleransen i staden har sjunkit bara under de senaste åren.
- Det har alltid funnits utslagna människor, men tidigare fanns det en förståelse för dem och den situation som de hamnat i. Fyllona pratade med småbarnsföräldrarna, alla hälsade på alla.

Även polisen har blivit mindre tolerant, tycker hon.
- Sitter vi mer än fyra personer på ett par parkbänkar kommer polisen och uppmanar oss att skingras, som om vi vore ett hot av något slag. Men det är väl farligare att låta sina barn gå genom en helt tom park, än en park där det sitter människor och umgås tillsammans.
Hon medger att det ibland dricks en del öl när de träffas, men alkoholen är inte den enda komponenten.
- Gänget ger en gemenskap som många av oss annars inte skulle ha.
Själv är hon förtidspensionär, eftersom hon gjorde illa ryggen när hon jobbade med handikappade i många år. Den lilla lägenheten delar hon med sina två söner. Eftersom det är trångt är det skönt att komma ut och träffa folk.
När bänkarna i Gotlandsparken försvann lovade polisen att ett möte skulle hållas, där alla fick vara med och yttra sig. Det lugnade många, som annars var ganska upprörda över att ingen fått veta att bänkarna skulle tas bort. Men något möte har ännu inte hållits, trots att flera månader har gått.
- Vi skulle vilja vara med och yttra oss om parkbänkarnas framtid. Då skulle vi kunna komma fram till lösningar som passar alla och som gör staden tillgänglig även för oss. Till exempel skulle det behövas fler offentliga toaletter, även för tjejer.
- Samhällsklimatet i Stockholm har blivit kallare än väderklimatet, säger Rolf Nilsson, ordförande för Föreningen Stockholms hemlösa.
Han menar att det offentliga rummet håller på att försvinna helt och hållet, och att det är vi själva som medverkar till det. Vi sätter upp en norm och stänger ute dem som inte passar in.
- Vissa grupper får helt enkelt inte plats i stadsbilden och har inte heller rätt att uttala sig.
Nu har turen helt enkelt kommit till Södermalm, menar han, där bostadsrätterna ombildades sist. Det märks inte minst i konflikterna kring parkbänkar.
- Människor anser att de inte bara äger sina lägenheter, utan även hela marken utanför.
Rolf Nilsson har också märkt att människor i allt högre grad ringer polisen när de störs av någon, istället för att prata med den som stör. Men utan dialog är det svårt att få till bra lösningar.
Fler och fler människor slås ut i dagens samhälle, vilket är ett problem i sig. Men istället för att göra något åt problemen flyttas de längre och längre bort.
- Det håller på att byggas upp en stor Berlinmur runt staden.

Jonna Garphult, 31, bor i Drakenbergsområdet nära Hornstull. Det är ett av de områden på Södermalm där det har bråkats mycket om parkbänkar, eftersom bostadsområdet ligger precis intill Drakenbergsparken och Tantolunden, där det fortfarande är tillåtet att dricka alkohol.
Eftersom hon är föräldraledig promenerar hon varje dag längs Drakenbergsparken med barnvagnen och dottern Vira, fem månader.
I dag faller regnet oavbrutet ner från den gråtunga himlen. Ändå sitter åtta personer samlade vid ett bord med tillhörande bänkar, längs backen upp mot Drakenbergsparken.
- När är barnvagnen från? ropar en man och pekar på vagnen i röd galon. Från -68?
- Nej, från -72, svarar Jonna Garphult.
Hon är van vid att slänga käft med gänget som brukar hänga längs gångvägen. Det är något med barnvagnen, tror hon.
- Jag är inte rädd för att gå här, de är ju snälla människor. Men det känns lite obehagligt att gå förbi parkbänkarna med en barnvagn. Plötsligt kan något hända, en flaska kan komma flygande.
Buskarna bredvid bordet stinker ofta av urin. Kanske är det inte så konstigt, menar hon, eftersom det endast finns två toaletter och dessa ligger ganska långt bort i Tantolunden.
- Jag vill att mitt barn ska växa upp och bli en tolerant människa som frågar sig hur det kommer sig att människor sitter och dricker på en parkbänk, men en treåring måste kunna känna sig trygg i sina kvarter.

Maria-Gamla stans stadsdelsnämnd har utarbetat en policy för hur man ska hantera konflikter om bänkarna. Bland annat ska bänkar placeras utspridda, så att det inte samlas för många kring dem.
Jonna Garphult tror inte att människorna försvinner för att bänkarna tas bort.
- Vissa människor har ett stort behov av att sitta tillsammans i gäng, då är det inte en bra lösning att sprida ut bänkar en och en.
Men hon tycker att man kan välja en annan plats än gräsplätten närmast lekplatsen till att placera ut bänkar. Man kan istället flytta dem längre in i parken, så att boende slipper gå förbi bänkarna på sina promenader. Dessutom borde fler sopkorgar sättas upp intill bänkarna, eftersom en stor del av obehaget kommer från att det ligger ölburkar och fimpar slängda runt bänkarna.
- Det måste gå att möta problemet med lösningar som fungerar både för oss boende och för utesittarna, även om det inte blir en lösning på själva grundproblemet. Där får socialtjänsten ta vid.
Hon har bosatt sig på Södermalm för att det är en blandad och tolerant stadsdel.
- Jag skulle hellre välja att ha människor sovande utanför dörren än att de tvingas flytta härifrån. Men det är viktigt att kunna känna sig trygg.
Runt bordet längs backen upp mot Drakenbergsparken sitter Roffe, 50, tillsammans med sina vänner. Han är född på Södermalm och hyr nu ett rum i en lägenhet i Drakenbergsområdet. Men det är för litet för att samlas där, tycker han.
- De flesta här bor i väldigt små ettor.
Christer, 47, förstår inte varför grannarna är så rädda.
- De utgår från att vi är ligister. Visst kan det vara ett jävla liv här ibland, när vi höjer rösterna, men det är ju bara mellan oss. Dessutom löser det inga problem att plocka bort en bänk, då flyttar vi ju bara på oss.
Tidigare stod några bänkar på grusplanen en bit ovanför parken, men de bänkarna försvann.
Ulla, 50, menar att de allra flesta som passerar parkbänkarna ler mot dem och att det är sällsynt att de möts av förakt. Men det är bara de grannar som klagar som hörs. Hon tror också att det är bättre i den här delen av Södermalm.
- Det är inte lika yuppifierat här.

Vid bänkarna står en sopkorg. Det är gänget i parken som har flyttat den dit, från en plats där ingen satt.
- Vi vill ju ha det fint runt oss, kunna slänga fimpar och annat skräp, säger Christer.
Nu när det börjar bli kallt är de ofta ensamma i parken, medan det om somrarna är fullt med folk här. Dels blir det väldigt skräpigt och dels hänger det en del grova missbrukare i parken då, vilket kan vara obehagligt för boende, menar gänget.
- De här människorna är ett problem eftersom de stör människor som bor i området. Det är inte så kul att gå upp till sin port när de hänger i parken bredvid, säger Lennart Bohman, park- och gatuingenjör för Katarina-Sofia stadsdelsnämnd.
Han medger att parkbänkarna, senast de vid Gotlandsparken, har tagits bort för att Ije och hennes gäng inte ska kunna sitta på dem.
- Ibland tvingas man ta bort bänkar när människor som sitter på dem blir en belastning.
I Katarina-Sofia är inte problemet främst att de dricker alkohol, enligt Lennart Bohman.
- Nej, och det är ingen som uppträder våldsamt. Men buskage används som offentlig toalett.
Vid just Gotlandsparken håller många barn till och de blev skrämda när människor satt på bänkarna och skrek och skränade.
Ett möte hölls för boende och närpolis, där man kom fram till att ta bort bänkarna. Att utesittarna skulle ha blivit lovade att komma har han aldrig hört talas om.
- Vi kan inte hålla möten om varje parkbänk som tas bort. De är ett ordningsproblem och det har polisen hand om.

Skillnaden mellan Katarina-Sofias och Maria-Gamla stans stadsdelsnämnder är att Maria-Gamla stan har utarbetat en policy om hur parkbänkarna ska hanteras. Policyn innebär bland annat att parkbänkar inte får finnas inom 25 meters avstånd från närmaste systembolag.
Kenneth Kempendahl, park- och gatuingenjör för Maria-Gamla stans stadsdelsnämnd, menar att situationen har förbättrats sedan policyn infördes. Om det innebär att berörda parter är nöjda med den är svårt att säga, eftersom det inte fördes någon dialog vare sig med boende eller med gängen som sitter på bänkarna, när ärendet skulle utformas.
- Nej, jag ser ingen poäng i att fråga berörda parter om råd. Det här är beslut som vi fattar själva.
Både Kenneth Kempendahl och Lennart Bohman medger att andra grupper av människor blir lidande av att det inte finns några parkbänkar på vissa ställen, äldre och handikappade till exempel. Ett exempel som Ije lyfter fram är trapporna som leder från Götgatan upp till Dalslandsgatan. Här fanns förut bänkar att vila på halvvägs upp, men de är nu borta.
- Det är klart att det är viktigt att ha ett tillgänglighetsperspektiv på det här. Vi får titta på det, säger Lennart Bohman.
Maria-Gamla stans policy innebär även att flera bänkar i gatumiljö inte ska stå samlade på samma ställe, utan istället spridas ut.
- Det är inte bra för någon, varken för dem själva eller någon annan, att dessa människor sitter samlade. Vi anser att det finns en poäng i att splittra dessa grupper, säger Kenneth Kempendahl.
När det gäller förslagen som boende och människor i de berörda grupperna för fram för att förbättra situationen, är han skeptisk. Att flytta bänkar från utsatta ställen som gångvägar till platser längre in i parker, är till exempel inte aktuellt.
- Vi flyttar inte soffor på grund av missbrukare. Sätter vi upp fler offentliga toaletter kommer de bara att användas till andra saker, som att sova i till exempel. Och sätter vi upp fler sopkorgar vid bänkarna kommer fel människor att samlas kring dem.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu