LITTERATUR

Att bekanta sig med den italienske författaren och journalisten Roberto Saviano handlar mycket om lära känna den mest kokande, intellektuella, fokuserade vrede över sakers tillstånd en människa kan uppbåda. Om det och om upprättelse. Vrede och upprättelse hör givetvis ihop men i Savianos sällskap blir det så mycket tydligare än hos många andra. Vreden över hur han upplever att jakten på tomma pengar kapat hans land och dess folk och hur en omvärld slutat ställa frågor, slutat att bry sig, givit mördarna carte blanche och i processen gjort människors liv till helveten.

Otaliga är de som behöver upprättas. Savianos liv och gärning blir i sig självt till en upprättelse av de starkt förvrängda bilderna av italienaren som en jovialisk figur med hetsigt temperament som är omöjlig att ta på allvar, av vänsterintellektuella som Pier Paolo Pasolini som bespottats för sin radikalism och av grävande journalister ofta felaktigt avfärdade som skjutjärn. Det handlar om att bevara sin egen och andras värdighet och integritet, om att åter höja ljudet av de tystades skrik, återge namnen på de mördade och göra det yttersta av det utrymme som finns mellan begynnelsebokstav och punkt.

För Roberto Saviano är litteraturen, bokstavligt talat, på liv och död. Efter att han bland annat kartlagt hur den neapolitanska maffian är organiserad i boken Gomorra från 2007 är han tvungen att leva under jorden. Fienden har många ansikten. Han petar in sitt finger i den mest ruttna kärnan av allt och visar upp för världen. Den till synes ändlösa korruptionen av det vackra. Hans drift att exponera den kalasjnikovkapitalism som driver maffian, och som Gomorra behandlar, kan lika lätt appliceras på andra, av någon anledning mer accepterade multinationella företag som Nestlé, Coca-Cola och Monsanto. Maffian tjänar pengar på kokain och att dumpa sopor, de andra nyttjar slavhandel i Ghana, mördar fackanslutna i Colombia, förgiftar grundvatten i Indien och driver bönder i samma land att ta livet av sig i förtvivlan över att de dyra genmanipulerade grödorna bara bär skörd en enda gång. Inget att leva på året efter. Gränsen är hårfin.

Behovet av journalister av Savianos kaliber, som med djup och bred kunskap kombinerar skrivande med tydlig handlingskraft, är enormt. Varför är det då inte fler som följer Savianos exempel? En del av svaret står att finna i nya Skönhet och helvete, en antologi av essäer och artiklar i flertalet fall skrivna efter Gomorra. Här beskriver han livet under jorden, sina bostadsproblem, det påtvingade valet mellan att behålla sitt liv och träffa nya vänner – ingen går att lita på utanför jobbet – den personliga striden mot den alltid närvarande rädslan, en märklig vistelse i Cannes och Frank Millers grafiska roman 300. Allt med samma karakteristiska stämma, en ödmjuk, förbannad sådan med samma självklara allvar i orden som hos Stig Dagerman eller Sven Lindqvist. Han skriver om fotbollsmiraklet Lionel Messi, mästerpianisten Michel Petrucciani, om verklighetens Donnie Brasco och om cement som blodet i italiensk ekonomi.

Roberto Savianos vördnad för utsatta människor är påtaglig och förståelsen för konsten i deras liv är inspirerande. Urvalet är från olika källor, publicerade här och var på jorden, men slutresultatet är förvånande sammansatt och utgör en absolut oumbärlig läsning för alla som läst Gomorra, och för alla andra också för den delen. Barbro Andersson gör om sin bedrift från Gomorra och levererar ännu en förträfflig översättning, omsorgsfull och självflytande.

I dag är Savianos vardag präglad av ett pris på hans huvud och livet måste levas med hjälp av livvakter dygnet runt, året runt. För att överhuvudtaget kunna existera i en sådan värld finns böckerna, hans egna och andras, han läser för att förstå och skriver för att härda ut. Det är en ensam kamp för överlevnad och tillvaron kan bara få en mening genom att ta ställning. Men helt utan bundsförvanter är han inte. Förra hösten träffade Saviano Salman Rushdie i Stockholm. Eftersom de båda författarna har i det närmaste identiska erfarenheter verkar Rushdie se och bekräfta den kod Saviano lever efter i ett par meningar: ”Fortsätt att tro på ordet, strunta i alla fördömanden, strunta i alla anklagelser. De kommer att anklaga dig för att du har överlevt och inte dött som du borde. Bry dig inte om det. Lev och skriv. Orden segrar.”