Jag har alltid läst Jan Guillou. Ondskan, om mardrömsåren på internatet Solbacka och samtidigt en första stilstudie av en hjältesaga där den kuvade pojken blir segrande man, har jag läst säkert fem gånger. Samma geniala upplägg fångade mig och miljoner andra i Coq Rouge-böckerna, om svenske superagenten Hamilton. Liksom i Arn-böckerna, som avslöjade oss stinkande obildade européer som skurkarna i korstågen.

Och så har det förstås varit hela tiden, fast jag upptäckte det mer än lovligt sent: Jan Guillou har alltid haft ett radikalt engagemang bakom det han skriver. Och i biografin Ordets makt och vanmakt är det spänning på hög nivå och samtidigt knappast överraskande att läsa om hur han blev journalist, och om den politiska analys som låg till grund för stora delar av karriären. Jag överraskas av kraften i hans engagemang, naiviteten som skiner fram mellan raderna. För mannen som skriver boken är fortfarande radikal, men, tror jag, nu också cyniker, där vid ekskrivbordet i Östhammar utanför Stockholm.

Jan Sverre Lucien föddes 1944 och bör kännas igen för två saker. Avslöjande journalistik, där Sveriges brottsliga och grundlagsvidriga underrättelsetjänst IB är toppen (men egentligen höll han på i 20 år). Och så de skithäftiga romanerna, som är subversiva och driver en förtärande kritik mot makten i allmänhet och västländernas brutala förtryck av andra länder i synnerhet.

Biografin är härligt rak. Guillou vill "döda Solbacka" och hatar moraliskt korrupta kollegor. Och han är stolt över sig själv, tycker att hans och Peter Bratts megaavslöjande och hans enorma författarframgångar är resultatet av skicklighet. Och så är det ju, det vore mer oärligt att förtiga det. Rätt brutal självkritik kommer faktiskt också här och där.

Men jag blir desto mer nyfiken på det Jan Guillou inte säger. Vi får inte mycket till djupare personliga resonemang av den hårdkokte rebellen. Det är lite macho, och det är synd. Jag vill höra den annars synbarligen iskalle analytikern berätta om varför han fastnade så för palestinierna att han höll på att sabba sin karriär fullständigt. Jag vill läsa om hans känslor, varför han stannade så länge i den inskränkta bokstavsvänstern och tycks bocka och buga för alla jobb, även från KGB som vi läst i dagarna. En rebell som vill vara till lags. Varav detta starka bekräftelsebehov?

Och visst var det både mänskligt och nyttigt att han blev äppelvinskompis med IB:s gamle chef Birger Elmér, en fascist kan man väl säga, men vad känner och tycker Guillou om sådana relationer med det man vill bekämpa?

Och framför allt vill jag veta vad han tänker och tycker om rättvisekampen över tid och i dag. Inte en kallsinnig analys, utan naket personligt. Själva bokens stil och upplägg vittnar om något osagt: engagemanget på 1960-talet skildras färgstarkt och fartfyllt, medan roman- och debattiden på 1990-talet skissas nästan pliktskyldigt.

Guillou har ju inte som så många kollegor gjort avbön från antiimperialismen, tvärtom, så han har officiellt inget att skämmas för där, men något saknas i biografin. Och - tror man då - kanske också i Guillous riktiga liv. Vad hände med glöden, glädjen, tron?

I slutet av boken beskrivs hur Guillous samhällsprogram Rekord-Magazinet (vilket namn!) marginaliseras av SVT-ledningen och redaktionen hämnas med att slå tittarrekordet i sista sändningen – med ett reportage om en sektledare som piskar unga kvinnor.

Vi gillar dig, Jan, det är okej att vara rädd och osäker också. Så välkommen ut på gatorna igen. Jalla!