Jag småbläddrar i den beiga, tjocka boken med rubriken i blodrött ovanför en kornig bild på de två illa medfarna frilansjournalisterna. Vips har jag läst fem sidor om livet i häktet, knackningar i väggen, brevväxling i smyg. Boken känns lite som den gamla klassikern Papillon, fast den bär formen av en nutida tidningstext. Berättelsen suger tag.

438 dagar handlar om ett försök att bakvägen slinka in i en del av Etiopien där regimen misstänks för folkrensning för att ge bolag som svenskägda Africa Oil fritt spelrum. Som de flesta vet blir de två killarna skjutna, gripna och inlåsta i ett vidrigt fängelse.

Det är en svårdefinierad bok. Unik förstås, när satt svenska journalister senast i ett diktaturfängelse i över ett år, för att sedan rapportera detaljerat om det? Den är också skriven i en udda form, där reportern Martin Schibbye och fotografen Johan Persson turas om att hålla i pennan, turas om att utgöra den ofta djupt personliga berättarrösten. Och är detta memoarer eller ett reportage?

Det kunde bli bajsnödigt. Baksidestexten är gäll. Uppenbarligen vill de så fruktansvärt gärna bli hörda, vittna om de övergrepp de tagit del av, både gentemot flyktingar och mot fångarna i Etiopiens gulag. Och inte minst behöver Johan och Martin skänka de hemska fjorton månaderna mening.

Men den obeskrivliga möda som lagts ned på boken, en groteskt överarbetad research om man så vill, faller mycket väl ut. Korsskrivandet är dramaturgiskt effektivt. Reporterns resonerande, målande ton bryts av fotografens kärva men inte mindre skarpsynta prosa.

Kapitlet där de blir skjutna med automatgevär är andlös läsning. Men 438 dagar är genomgående en generös bok, den studsar med lätt hand mellan råttorna i häktet, oljefälten i Ogadenregionen, ångesten när kramen med mamma bryts upp av en vakt och så vältajmad, förlösande humor mitt i helvetet.

Jag kommer på mig själv med att sitta med boken sänkt och viskande formulera passionerade svar på de föraktfulla anklagelser svenskarna översköljs av. Som frilans med samma inriktning som författarna må denna recensent vara en väl tacksam publik. Men jag tror att gammal som ung, högutbildad som knegare kommer att kunna känna sidorna fladdra förbi mellan fingrarna.

Läsaren förses med en palett nya gråskalor i förståelsen av hur människan fungerar, genom det grymma sociala experiment platser som Kalityfängelset är. Auktoritet utövas i zon sex av kollaborerande capos och brutala plitar, men hoppfullt nog också genom djärva argument och sunt förnuft.

Familjernas outröttliga besök och ambassadens idoga tysta diplomati håller andan uppe för Johan och Martin. Men ytterst livsuppehållande är de medfångar som de första dagarna känns hotfulla, men gradvis förvandlas till gripande individer och vänner.

Och precis som Martin törstade efter praktiska bruksanvisningar för hur man överlever i ett fängelse är de stycken som beskriver konkreta umbäranden några av de starkaste för mig. Hålet i armen. Skräcken för onämnbara sjukdomar. Kampen för en säng. Rädslan för våld.

Möjligen märks det här att boken är snabbt skriven, och att det varit svårt att sålla i de detaljrika utsmugglade dagboksanteckningarna – berättelsen är ibland fragmentarisk och tidens gång lite suddig.

Under de 438 dagarna lärde sig Johan och Martin att "kräla i stoftet" och mot sin övertygelse be regimen om ursäkt för "infiltrationen" av Ogaden. De teg länge om skenavrättningen, bevisfabriceringen och missförhållandena i fångenskapen. Äntligen ligger alla korten på bordet.