Mary Andersson är arbetarflicka. Född i Tunaberg nära Nyköping men uppvuxen i Malmö, ett av sju syskon. Mary var mager som barn och fick hjärtfel som liten på grund av en infektion.

Diska flaskor blev Marys första arbete när hon som trettonåring började på Senapsfabriken.

– Jag önskar att jag hade fått studera längre, säger Mary, men på den tiden kom man inte längre än till diskbaljan. Pojkarna ska bli familjeförsörjare och flickorna ska gifta sig, och då hamnar de ändå vid diskbaljan. Varför då ödsla pengar på dem tänkte man, men sa det inte högt.

När hon pratar gestikulerar hon mycket och kommer lätt in på sidospår, dock intressanta sådana. ”Jag har alltid varit en berättare”, säger hon och det märks när man pratar med henne.

– Jag känner lite systerskap med Moa Martinsson och Maja Ekelöf, och de hade liksom jag flera böcker på lager som de aldrig hann få ut. Bägge två dog unga i 70-årsåldern. Maja fick lungorna skadade när hon arbetade som byggstäderska, säger Mary och berömmer hennes uppmärksammade bok Rapport från en skurhink.

– Maja var en riktig revolutionär, fembarnsmamma men ganska tystlåten.

Nu har Mary Andersson nyligen fyllt 80 år. Men hon har inga funderingar på att trappa ner. I sin nya bok Den vingabrödna beskriver hon sina över 50 arbetsplatser. En av hennes favoritarbetsplatser var Posten.

– ”Vingabrödna” skulle på svenska heta bruten vinge. Och enligt min mormor hade jag en bruten vinge för jag var nyfiken, svårt att vara still och hade många järn i elden samtidigt.

Mary har sedan barnsben gillat att skriva. Bland annat artiklar och noveller. Och hon har tilldelats en del stipendier, det första fick hon som tioåring av tidningen Sydsvenskan, två kronor för en berättelse om Malmö. På 1970-talet började hon skriva än mer intensivt, på helgerna.

– Eftersom jag arbetade om vardagarna och skrev om helgerna fick mina barn vara mycket ensamma. Det har jag lite dåligt samvete för i dag.

Mest nöjd är hon med boken Asbestarbetarna berättar, som bygger på intervjuer med människor med koppling till eternitfabriken i Lomma.

– Den boken ledde till omfattande restriktioner och lagändringar mot användandet av asbest.

Samhällsengagemanget har alltid varit stort hos Mary, och arbetarklassens intresse har ständigt skildrats och försvarats kompromisslöst i hennes böcker. För ett tiotal år sedan var hon mycket aktiv i fredsrörelsen. Hon var bland annat ordförande i Svenska Fredskommitténs Malmöavdelning.

– Freden är viktig och ämnet återkommer väldigt ofta i mina böcker. Som tioåring fick jag se när far flyttade knappnålar på en karta över Europa.

Knappnålarna var röda, bruna och blåa. Far hatade Hitler, som representerades av de bruna nålarna. När en brun nål sattes på Köpenhamn blev jag livrädd att Hitler skulle komma hit också. Och tänk så många liv som förspillts i krig: andra världskriget, Vietnamkriget och andra.

Mary bor på Glada hörnan i Klagshamn i Malmö där hon hyr ett hus. Huset ligger ett stenkast från platsen där socialisten Anton Nilson hittade dynamit för att spränga skeppet Amalthea. Händelsen blev sedan välkänd som Amaltheadådet.  Mary skrev på 1980-talet romanen ”Maria och Amalthea”, som bygger på information från Anton Nilson, som hon träffade och intervjuade före hans bortgång.

– Jag skulle vilja flytta ut på landet, säger Mary.

Men Klagshamn är väl landet?

– Landet? Det riktiga landet menar jag. Här flyttar bara hit folk som köper villor för flera miljoner och har två bilar i garaget. Dessutom spelar de golf. Jag har bara en gammal moped.

– Skulle jag tvingats köpa detta hus skulle jag få flytta, säger Mary.

Om dagens samhällssituation säger hon:

– Jag tycker vårt samhälle börjar gå mot korruption. Ungdomar behöver krusa för att få jobb och bostäder. Nej, det är så mycket orättvisor i vårt samhälle.

– Vem blir det bra för? Inte för de fattiga och de arbetande i alla fall.