Paula von Freymann är formkonstnär och före detta industrikeramiker med gedigen utbildning – fem år på konstfack och tre år på kungliga akademins konsthögskola. Sedan barnsben har hon fascinerats av fossiler.

– Som liten spenderade jag somrarna på Gotland vid familjens sommarställe. Jag simmade runt bland fiskarna och upptäckte fossiler av sjögräs och snäckor på hällarna. Min dröm var att bli arkeolog eller paleontolog och få gräva fram uråldriga dinosaurieskelett, berättar hon.

Någon arkeolog blev hon aldrig men väl keramiker med ett bevarandeuppdrag. Paula von Freymann dokumenterar via sina krukmönster bortglömda ting från modern tid, såsom äldre instrument.

– Det kan vara alltifrån glasögonskalmar, flödesscheman och gamla hästhovskrapor. Jag är nog relativt ensam om denna nisch, att dokumentera vår tid ifrån 1950-talet och framåt som ytmönster i lera. Och jag ser det som en livsuppgift. Med tiden glöms ting bort. Då är det viktigt att någon har dokumenterat dem och ser till att de finns kvar för eftervärlden att studera, säger hon när hon guidar runt i sin ateljé som är inrymd i Walmstedtska gården i centrala Uppsala.

Ateljén, som varit hennes de senaste 36 åren, är fylld till brädden med krukor, skålar, tallrikar och keramik av olika slag. I en sektion dominerar undervattensdjuren med motiv av snäckor, fiskar och sjögräs. I en annan del framträder den moderna tidens kulturella fossiler i form av mönster från gamla mobiltelefoner, kretskort och glasögon. Längre in i verkstaden står ett stort träbord.

– Det är här jag skapar mina mönster, här som leran breds ut och objekten trycks in, förklarar Paula von Freymann och pekar på bordet. Det gäller att man planerar väl för hur man vill ha trycket. För har man väl lagt objektet i leran är det för sent att ändra sig. Då är det bara att knåda ihop leran, slänga den och börja om på nytt.

Två till tre veckor tar det för henne att slutföra ett verk, och då är den mesta tiden en evig väntan på att leran ska stelna. Paula von Freymann arbetar med stengodslera, en av världens hårdaste lersorter som använts bland annat vid tillverkning av moderna bilar och rymdfarkoster.

– Det är hållbara grejer, säger hon och slår med all kraft en skål i bordet utan att den får minsta skråma.

– I motsats till exempelvis papper och plast som kanske bara överlever i 100 år är mina skålar något som består. Det måste rent av till en atombomb eller härdsmälta för att leran ska förstöras.

Hållbar eller ej, har Paula von Freymanns keramik lockat till sig många stora företagskunder. Och förutom beställningsjobben har hon genom åren ställt ut sina verk både i Sverige och utomlands. Hon är känd för sina ”fossiler” men sysslar också med motiv av uppländska hällristningar och olika bladsorter. Under 16 somrar har hon på uppdrag av kommunen dokumenterat växtarter från Linnéträdgården.

– Jag brukar säga att jag är världsberömd i Uppsala bara tack vare Linné, säger hon och ler.