Han har kallats den svenska electromusikens konung och hans skiva World industries från 2004 fick en Grammis och gjorde att Andreas Tillianders annars rätt smala electronica nådde massorna.

– Det berodde på ett mer popinfluerat sound, tror jag. Det var mer lättsamt, mer indie. Därmed hittade även P3-folket mig, säger han.

Sedan dess har Andreas Tilliander inte släppt några album, men har för den skull knappast legat på latsidan. Musikproducenten tillika artisten har mixat andras musik, släppt vinyler, agerat programledare i Ström i P2 och turnerat med hajpade electropopgruppen Familjen.

Och nu kommer nytt. Inte ett, utan två skivsläpp: filmiska Persona och poppiga Show. Den senare beskriver Andreas Tilliander som betydligt mörkare än World industries.

– Den är skevare och brusigare. Anledningen till det är sättet jag jobbat på. Jag har använt mig av äldre instrument, 80-talssyntar och trummaskiner som inte alltid är så tajta och vars toner inte alltid håller. Det blir ett missljud, men ett missljud jag inte kan annat än älska.

Andreas Tilliander har alltid haft en förkärlek för äldre syntar. Deras skeva ljudbilder kom att dominera hans tidigare alster, dessvärre på bekostnad av helheten.

– De byggde bara på skevheten. I de senare skivorna har missljuden försvunnit och då har det inte blivit lika intressant. Men med nya skivan tror jag att jag har hittat fram till det perfekta mellanläget.

I Persona, släppt under hans alias Mokira, spelade Tilliander först in musiken på kassett för att få det specifika sound han eftersträvade. Hans skapande bygger mycket på lek och en dator är ett måste.

– I början använde jag mig bara av en dator. Jag jobbade snabbt och effektivt, men hade inte särskilt kul. För ett par år sedan köpte jag syntarna och plötsligt var det kul att göra musik igen.

Med dagens datorbaserade musik finns ett väsentligt problem, menar han. Man kan göra precis vad som helst.

– Om jag vill kan jag ha 200 ekon i låten. Det är en oerhörd frihet samtidigt som man blir rätt låst, man vet liksom aldrig när det är klart. Har man istället bara fem syntar med ett begränsat antal ljud att tillgå är det lättare att veta när låtarna är färdiga.

Show innehåller även några spår med sång. Bland andra Martin Sköld och Jocke Berg sjunger på varsitt spår.

– Det var jättekul att få ha med Jocke, som ju annars aldrig medverkar på andra artisters skivor. Jag var dock rädd att det skulle låta för mycket Kent och inte Andreas Tilliander, men det blev hur bra som helst.

Det är dock fortfarande instrumental musik som lockar mest och överproduktiv som han är har han redan börjat fundera på nästa album. I det vill han utveckla dubgenren, skapad av idolen Lee Perry.

– Duben, med dess typiska drag av eko och reverb, är något jag alltid sysslat med. Men jag skulle vilja ta steget fullt ut och göra en renodlad dubskiva. Det ska vara stort, mörkt – och nytt.