Rädslan ifråga ska enligt journalisten Måns Mosesson grundas i det ökända tillslag som ravekommissionen med hårdhandskarna drev igenom mot svartklubben Docklands en kall februarinatt 1996. Mosesson fastslår hur polisens agerande under 90-talet, likt ringar på vattnet, fortfarande sätter skräck i Stockholms svartklubbsarrangörer. Startskottet för den så kallade ”svartklubbsdöden” i Stockholm markeras alltså av denna legendariska razzia som än i dag får festfixarna att darra som asplöv. De arrangörer jag själv kommit i kontakt med bekräftar att de, trots att de själva inte upplevde tillslagen för 13 år sedan, känner en påtaglig nervositet.

Vänder vi blicken mot västkusten ett slag blir tonen en annan, både i folkmun och i dagspress. Detta trots att det även i Göteborg genomdrevs omfattande svartklubbstillslag under samma period. Ändå är klimatet här ett annat. Göteborgs-Posten kartlade i april i år stadens mest populära svartklubbar i ett uppmuntrande reportage. Där ligger fokus istället på svartklubbarnas unika gemenskap, ofta med musiken i centrum. GP gör här den nyfikne göteborgaren en tjänst genom att lista majoriteten av de återkommande svartklubbarna och tillvägagångssätt för att få tillträde till dem. I detta reportage understryks dessutom hur stadens nattpatrull och polis inte ser några direkta samband mellan droger och svartklubbar. Istället arbetar man huvudsakligen med att hantera den befintliga kriminaliteten på stadens huvudstråk där tyngre droger och våldsamheter duggar tätt.

Även Stockholmspolisen ser svartklubbarna som ett marginellt problem, inte alls jämförbart med den tyngre kriminaliteten på de legala klubbarna. Här finns också en medvetenhet om att tillslaget 1996 var en polisiär överdrift som man i dag betraktar i ett nästan komiskt sken, och visst är det svårt att inte roas av tanken på infiltrerande poliser utklädda till rejvare?

I jämförelsen Stockholm-Göteborg är det myndigheternas loja inställning till svartklubbarna som är den främsta gemensamma nämnaren, för trots att de båda drabbats av omfattande tillslag under 1990-talet, har utvecklingen därefter gått åt vitt skilda håll. På ena sidan finner vi en orolig, försiktig och lite hemligare klubbscen – på den andra en avslappnad och tillgänglig.

Skillnaden är starkt kännbar, men vad som påverkat skillnadernas framväxt är betydligt svårare att reda ut. I brist på svar hänger jag mig åt fortsatt sökande medan jag förundras över den bipolaritet som präglar svartklubbskulturen i Sveriges två största städer.