Edefalks målningar och teckningar skapades under slutet av 1970-talet, då hon fick i uppdrag av ett större bokförlag att illustrera en växtflora. Boken trycktes aldrig, och därför har verken förblivit gömda och glömda. Klint har upplevt en renässans under de senaste decennierna, men den konst som visas här har liksom Edefalks illustrationer aldrig tidigare nått offentlighetens ljus.

Edefalks studier är sirliga och utsökta. I montrar av furu har ark placerats huller om buller, många av dem ligger omlott. Här finner jag studier av träd, blommor och många växter jag inte visste fanns. Något maniskt vilar över utförandet och det verkar som om Edefalk försöker tränga igenom en fysisk gräns. Spänningen verkar vara beroende av en upprepningsprocess. Nya växter undersöks på samma frenetiska sätt som de förra, och allt är väldigt vackert samtidigt som det är en aning kyligt. Ordet ”labyrintiskt” skulle kunna sammanfatta Edefalks tillvägagångssätt och hur hennes konst många gånger har kommit att uppfattas, då skapandet tycks fortsätta ut i det oändliga.

Till skillnad från Edefalk verkar inte Klint haft något större behov av att skildra växtlivet vare sig registrerande eller realistiskt. Hon blir ett med blommorna och vegetationen: hon skildrar det växande livet inifrån och här har naturalismen övergått i en häftig, eldig abstraktion. Akvarellerna trollbinder – de skildrar snarare olika former av känslotillstånd än faktiska objekt och det finns inget skyddande hölje mellan verken och betraktaren.

Lite förvånande är att utställningen inte behandlar relationen mellan kvinnohistoria och blomstermåleri, men också blommans vanligaste metafor, i sin skriftliga presentation. Kanske vill man undgå ett allt för uttalat feministiskt perspektiv, kanske ses det som en fälla? Likaså undviker man att problematisera den hierarkiska relationen mellan botanisk illustration och fri konst (i det samtida konstklimatet har gränsdragningarna visserligen uppluckrats men de har inte försvunnit fullständigt) samt alla former av miljörelaterade frågor. 

En L’art pour l’art presenteras, även om Edefalks illustrationer ursprungligen skulle ingå i en bruksrelaterad kontext. Plakatkonst är inte så roligt, men att släta över frågor helt och hållet är inte heller att föredra. Något fattas. Kan det vara ett ideologiskt ramverk? När allt kommer omkring tror jag att de resulterande kommentarerna är långt mer intressanta än den reella utställningen. Själv har jag problem med att beskriva denna konst utan att använda mig av schablonartade ord och liknelser som traditionellt sett har förknippats med ”kvinnlighet” (användandet av citationstecken beror på att jag mestadels betraktar betingelsen kvinnlighet som en kulturell konstruktion) och sexualitet. Jag vet inte om detta är bra eller dåligt, men det tål att diskuteras.