Fria Tidningen

Seen tillbaka på banan

Med ett genomarbetat koncept och en stil som kan tolkas av de flesta är han en av få som har varit med och påverkat graffitins utveckling sedan över 30 år tillbaka. FRIA:s Jacob Kimvall har träffat giganten Seen, som är aktuell med en utställning i Stockholm.

Det vore närmast en underdrift att påstå att Seen är en av de mest inflytelserika graffitimålarna någonsin. När graffitimåleriet under tidigt 1980-tal etablerades internationellt, genom böcker som Subway art och filmer som Wildstyle och Style wars, framstod Seen tillsammans med Lee som de två giganterna mot vilka alla andra graffitimålare skulle mätas. De enda som möjligtvis skulle kunna utmana hans position är Banksy i dag eller Keith Haring och Jean Michel Basquiat på 80-talet. Men då har man redan breddat perspektivet – i ett strikt graffitisammanhang kommer ingen av de sistnämnda i närheten av den status Seen eller Lee åtnjuter. Så det är en subkulturell ikon av sällan skådat slag som just nu ställer ut på Galleri Jonas Kleerup i Stockholm.

Seen är uppvuxen i den italienska delen av Bronx, kring gatorna Belmont avenue och Tremont avenue och i närheten av en av New Yorks största tunnelbaneyards. Där började han måla redan under tidigt 70-tal – men menar själv att det var först mot slutet av decenniet som det verkligen lossnade. Då handlade det om en kombination av olika omständigheter. Han hade lärt sig graffitins hantverk och spelets regler, och hittat en stil som han tyckte fungerade. Men han menar också att det handlade om att MTA (New Yorks motsvarighet till SL) hade blivit mer effektiva på att ta bort graffiti.

– Runt -78 satte den stora buffen igång, den rensade bort många av de gamla målarna och de flesta klarade inte att komma tillbaka efteråt. Om jag verkligen hade varit inne i spelet då så hade jag förmodligen också försvunnit. 1979 var det min tur. Eftersom tågen var tvättade så fanns hur mycket tom duk som helst. Möjligheten var enorm för den som tog chansen och jag var en av dem som drog fördel av situationen. Egentligen handlade det mycket om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, för ungefär samtidigt hakade media på och tog in det hela i ett helt nytt sammanhang. Jag är glad att jag fick vara med och som en av kanske en handfull personer ta graffitin in i ett nytt årtionde.

Men det handlade naturligtvis inte bara om tajmning. För till skillnad från många andra graffitimålare har Seen alltid strävat efter att nå ut med sina målningar utanför den egna gruppen, vilket han lärde sig av sin vän Billy 167, som också var något av en mentor.

– En del gör en wildstyle som knappt går att läsa och som är obegriplig om du inte själv är målare. För mig handlade det om att visa upp namnet – vare sig du är en målare eller en vanlig knegare på väg med tunnelbanan till jobbet på morgonen. Jag ville att han eller hon skulle se mitt namn. Billy hade den idén: du såg att det stod Billy, samtidigt som pilar och balkar band ihop det hela.

Den komplicerade men samtidigt lättbegripliga stilen har Seen gemensam med Lee Quinones, den andra av de två giganterna från det sena 1970- och tidiga 80-talets New York. Liksom att de båda jobbade med stora tematiska målningar – Seen grafiskt effektivt som i Hand of doom och Children of the grave, Lee med hela scenerier i vagnar som Heaven and hell och Stop the bomb. Båda hade föregångare som ibland anses viktigare bland konnässörerna – enskilda som Phase II och hela crew som TDS. Men kanske var Seens och Lees lättbegripliga stil och genomarbetade koncept en viktig orsak till att de fick en så unik position.

– Jo, Lee jobbade också med stora tydliga bokstäver, och han var mycket bättre än jag på att alltid få ut sitt budskap, och hans budskap var vad som fick honom att nå ut till människor.

Många har undrat hur det är att som graffitimålare ta sig in i den vita kuben, och tycker att det måste vara lite konstigt, men Seen påpekar att han faktiskt ställt ut på gallerier och museer ända sedan 1980. Numera har han jobbat nästan lika mycket i gallerirummet som ute på gatan och i tunnelbanan. Samtidigt tycker han att det kan vara problematiskt att arbeta med sina bilder som produkter.

– Jag hade börjat utvecklas åt ett annat håll och mina verk förändrades men det var inget jag kände att jag kunde visa upp för konstpubliken – istället fortsatte jag att ge folket vad de ville ha.

Kommersialiseringen ledde till att han under flera år vände gallerivärlden ryggen. Mellan 1988 fram till mitten av 90-talet deltog han visserligen i enstaka grupputställningar – men bara med gamla verk, trots att han hela tiden fortsatte att jobba i alla format. Först när en gammal vän vid namn Clayton Hats lyckades få Seen att ställa ut i sitt space på Essex street, Manhattans lower east side, kände Seen kände att han var något på spåren igen.

– Jag gjorde en liten utställning, inget var till salu och jag gjorde ingen reklam för den. Det var bara snacket som fick sprida sig… Och det var häpnadsväckande, jag har aldrig sett så mycket folk dyka upp till något som inte var marknadsfört på något sätt. Essex street är en stor bred gata, tre filer i varje riktning – och det gick inte att gå nedför gatan! Så jag sa till mig själv: ”Okej, folk har visst inte glömt. Kanske kan jag börja igen – men den här gången blir det i min takt och på mitt sätt”.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Fria Tidningen

© 2025 Fria.Nu