Hon börjar vid lägerelden. En indianflicka med stora ögon, flätor och två fjädrar i nacken sitter på huk vid elden och gör röksignaler. På himlen kan man läsa budskapet ”Lugn jag kommer”, vilket även är utställningens titel.

Lugn ... det är på mig det hänger. Den ärliga, oundvikliga beredskapen att göra allt för sina föräldrar kan prägla ett barns liv, ibland också barnet som vuxen. Barnet har lätt att tro att de vuxnas problem beror på henne. Hon ska göra mamma glad, hjälpa pappa.

Mot en annan himmel svävar orden ”With-out my sorrow I feel hollow” i en typografi man förknippar med vilda västern-miljöer. En cowboy ser ut i öknen. Intill honom ligger gitarren. I bildens nederkant kan man läsa: ”Society of whining men”.

Catti Brandelius arbetar med schabloner från populärkulturens sentimentala delar. Likadant är det med djuren: rådjur, kaniner, möss och ekorrar av det slag vi sett hos Disney, men inte i naturen.

Pappa går inte att rädda. I en text berättar konstnären om hans liv: han spelar ragtime, trumpet och sensitiv gitarr, hatar Svensson, promenader och körsång, älskar folk, är ensam, är nära vän med ölburken och bag in box-vinet som han blandar med läsk. Pappa behöver varva ner, komma i form, komma i fas, har inga pengar, är gubbsjuk, hetsäter skumtomtar ...

I utställningen finns också en ensam Konstnär (bär basker) som sitter och gråter på den öde ö vi känner igen från skämtteckningarna. Det är klart att männen måste räddas. I en annan bild klättrar indianflickan uppför sjukhusets fasad. Ovanför den stora byggnaden svävar pappa i en sjukhussäng. Korsordet och pennan faller genom luften. Det gick inte att rädda pappa: min pappa har skrumplever, min pappa älskar mig, min pappa är död, slutar texten.

I Search and destroy, en performance som finns i filmad version, dansar två gestalter: hästen och rådjuret. Kanske är det flickan och pappan, kanske är det alla flickor och alla pappor som har det svårt. De dansar till Iggy and the Stooges Forgotten boy med en text om en desperat pojke. Det heter till exempel: ”Killen världen inte hör, den som söker, söker och förstör”.

Så får hästen och rådjuret sällskap av en kanin, som biter sönder gitarren och ett lamm, som käkar upp notbladen och bajsar på pianot. Rådjuret ödelägger för sin del trumsetet och hästen välter ljudanläggningen. Djuren far fram med glad och söt fånighet. Kanske är de glömda pojkar på väg att förstöra världen. Kanske kunde de ha lärt sig spela, kanske skulle de ha kunnat slippa bli en ensam, gråtande cowboy eller ett övergivet geni på en öde ö, sluppit skrumplevern – och då hade kanske indianflickan haft mindre att bestyra med pappa och haft mer tid och kraft för sig själv.

Men livet är ofullständigt och sorgligt, det vet vi. Catti Brandelius använder schablonerna intelligent, avväpnar och återerövrar dem och när jag ser den ensamme cowboyen tänker jag på Jan Håfströms Mr Walker, en annan schablon som hämtats till ett annat liv. Styrkan i Catti Brandelius schabloner är att hon inte använder dem lika manligt som Håfström, utan till en mer mångdimensionell analys av tillvaron.