Ironiskt med en strimma av hopp – så ska namnet på Göteborgs konstbiennal 2009 tolkas, enligt curatorerna Celia Prado och Johan Pousette. Men det är en värld på randen till sammanbrott vi går in i.

Biennalen visas på sex platser, vilket känns något överdrivet. På huvudarenorna Röda Sten, Konsthallen och Göteborgs stadsmuseum skiftar kvaliteten. Hariton Pushwagners Soft City på Stadsbiblioteket är i en klass för sig.

Av 17 konstnärer utgår 14 från filmmediet. Men i de flesta fall är filmerna reportage, inte konstfilm. Sant är att konstnärer har fyllt och fyller viktiga luckor i beskrivningen av världen när journalistiken sviker, Amit Gorens intervjuer och Amar Kanwars röster om sexuella övergrepp fungerar till exempel så.

I Amit Gorens film berättar män på en israelisk klinik där de behandlas för sin aggressivitet om hur de misshandlat sina fruar och barn. Redogörelserna är sakliga, och de flesta tycks oberörda av vad de gjort. Goren öppnar ett förtvivlans perspektiv – varför tycks våldet genomsyra generationer, kulturer och sociala strukturer världen över?

Mäns våld mot kvinnor var också ett vapen i kriget mellan Indien och Pakistan 1947–48, då soldater våldtog 150 000 kvinnor. Även senare har övergrepp begåtts av militären och i indiern Amar Kanwars filminstallation, som visas på åtta dukar, berättas historien om övergreppen, utplånade byar och om fåfänga försök att få domstolar att ta upp övergreppen. En av kvinnorna vi ser demonstrera utanför en arméförläggning skriker: ”Rape us, rape us…”. Amar Kanwars verk är upprörande, bitvis svårt att se och lyssna till. Det är ett hav av förtvivlan.

Film är en konst i sig och många konstnärer överskattar sin förmåga att behärska den rörliga bilden. Curatorerna har sagt att man valt film för att nå en bred publik, men de har valt filmer som inte håller. Goren och Kanwar har tillräckligt glöd för att överskrida sitt medium (som all bra konst), medan den så kallade breda publiken nog ser de flesta andra filmer mer som röriga tv-program.

Hariton Pushwagners teckningar ur boken Soft City på Stadsbiblioteket hör till biennalens höjdpunkter. I Soft City är allt och alla är lika: bilköerna, fönsterraderna, människorna och säkert också dagarna. Man ser aldrig horisonten, är aldrig är ensam och arbetar för en okänd makt, som har okända planer… Man käkar lyckopiller rutinmässigt.

Sydafrikanen William Kentridge beskriver det italienska övergreppet i Etiopien strax före andra världskriget, då Mussolini skulle skaffa Italien en koloni. Kentridge har använt anamorfos teknik, det vill säga han låter förvrängda bilder på en snurrande skiva återges i sina rätta proportioner i en speglande cylinder. Det är starkt verk i en form som passar Kentridges vilja att spränga formen för tecknandet som är hans bas.

Susan Hiller går ner i språkets avlagringar och belyser utdöda eller döende språk i arkivens mörker genom citat på en svart filmruta. Hon övertygar oss om att det finns språkrester som påverkar oss långt sedan de tycks borta. Även Tim Etchells arbetar i språket och i textverket City Changes förändras staden genom ordbyten i en föränderlig text, som är starkt associativ i sina förskjutningar.

Love Enqvist redovisar med sin konstbok Diggers and Dreamers möten med 14 alternativa samhällen i världen – från Christiania till Slab City i Kalifornien, samhällen som kallas utopier för att de söker mer mänskliga sätt att leva. Kanske kan de ses som hoppfullt ogräs bortom våld och lyckopiller.

Lättsammast är Candice Breitz verk som låter 25 medelålders fans sjunga det klassiska albumet John Lennon/Plastic Ono Band. Här talar känslor starkt i ett verk som jag tror att ingen kan tycka illa om. Det avväpnar.

Bland de verk som inte håller måttet är affischnamnet Tracey Moffatts hopklippta filmscener, liksom Jörgens Svensons, Fiona Tans eller Kristina Kvalviks skäligen enkla verk. Och Alexander Vaindorfs trafikstörda reportage.