Nja, Krippa är för all del inte helt apatisk, han kommunicerar stundtals med omvärlden och orkar ibland rentav trycka på tv:ns fjärrkontroll. Han har legat i en källare i ett år och knappt rört sig ur fläcken.
Krippa drabbades av ett psykiskt sammanbrott när flickvännen gjorde slut för ett år sedan och flyttade hem till källarrummet i föräldrarnas radhus. Nu ligger han där, slö och plufsig, bara alltför trovärdigt spelad av Peter Nilsson, och vägrar med fåraktigt uttryck i ansiktet att erkänna att något är fel.
Enda problemet är att han har fått putmage sedan han slutade på gymmet, men detta är bara en tillfällig formsvacka och den som antyder något annat har säkert bara problem med sig själv. Han har en del besökare i sin slutna värld: mamman kommer in med mat och leker barnlekar, gamla kompisen tittar in och leker actionfilmhjälte, ex-flickvännen väcker fåfänga drömmar om att börja om igen.

När terapeuten och livscoachen Leif Bengtsson träder in för att hjälpa till, likt en 2000-talets variant av Socker-Conny, komplett med luva och arrogant stil, då förvandlas själva livet till en actionfilm där man skjuter med strålpistol och väser repliker på amerikanska. Till råga på allt gör en jungfru Maria med jättebröst entré, en personifikation av alla mytologiska föreställningar om kvinnligheten på en gång – och så är drömmen över och Krippa är tillbaka i källaren.
Det är en dyster bild av den nutida manlighetens villkor som dramatikern och regissören Malin Axelsson tecknar. Den traditionella patriarkala auktoriteten representeras av den våldsamme fadern och av filmhjältarna, men Krippa själv är bara håglös och modlös. Machomanligheten blev kvar i drömvärlden och inget har kommit i dess ställe. Själv är han lika oförmögen att prata om känslor som Robocop, kvinnor är obegripliga varelser från en annan planet. Övergiven av alla är han dömd att ruttna bort i sitt mörka källarrum.
Deffad är en stark och obehaglig föreställning, en svart vision som biter sig fast i minnet. Riktigt komiskt blir det stundtals, ensemblens båda kvinnor hjälper till med sina precist tecknade karikatyrer av manliga och kvinnliga bifigurer, men egentligen är humorn lika mörk som Krippas källare.
Hur som helst är detta en sevärd återkomst för Teater Scenario efter några svagare föreställningar på senare år. Den som vill se den bör skynda sig, sista föreställningen går 31 oktober.