Inledare


László Gönczi
Fria.Nu

Ungerns folk har problem

Jag hade tänkt mig en slags minneshögtid. Det var ändå 50 år sedan jag var med om en revolution och det var också då jag kom som flykting till Sverige. En blodig revolution, som egentligen blev lyckligt genomförd. Ett krig utan chans som följd.

Sovjets trupper ville något annat än ett fritt och demokratiskt styre. Detta stämmer till eftertanke, minnen och i mitt fall en när- varo av det mer ovanliga slaget. (Först 1989 revs muren för detta land.)
Världen är inte så enkel. I vart fall inte här. Redan för några veckor sedan vaknade den revolutionära ådran i detta folk. Inte som ett minne, utan kring nutida förhållanden. När Ungerns statsminister Ferenc Gyurcsány avslöjades som en ovanligt råbarkad politisk lögnare, upprördes folket. I vart fall oppositionens folk. I veckor har man, uppen- barligen gagnlöst, krävt hans avgång.
Missnöjet handlar i mångt och mycket om att han blev vald i det senaste parlamentsvalet, kanske just på grund av sina lögner. Men också om den närmast bankkrutta ungerska statens ekonomi. Dessutom kommer mycket hårda åtstramningar att drabba ett redan fattigt folk, där klyftorna är orimligt stora. Och kan det vara mera olägligt, att den som föreslår exempelvis studieavgifter på högskolorna, själv är Ungerns tredje rikaste man, en pusztans oligark.

Hur som helst backas han upp av de sina och verkar sitta tryggt. Hur tryggt han sitter skulle bland annat sättas på prov härom dagen. Den 23 oktober, femtioårsdagen av revolutionen. Rigorösa förberedelser. Utländska statsmän skulle slippa se demonstranterna. Demonstranterna skulle visiteras i närheten av parlamentet. Man fann knivar, boulebollar i metall, och möjligen också sprängämnen. Och så började karusellen. Demonstranterna drevs bort från torget framför parlamentet.
Själv strosade jag med min familj mot Fidesz, det största oppositionspartiets minnestalare. Vi var tusentals som gjorde det (möjligen uppemot 200 000). Förväntansfullt, märkvärdigt lugnt och harmoniskt, packades boulevarderna igen, från fyra håll, runt talarpodiet som vi inte lyckades nå fram till. Här var våra barn och andras, blandade med äldre på stolar, som de hade med sig, nationalister, vanligt folk, konservativa, liberaler, ovanligt folk – ja, hur många som helst. Inget våld, ingen skräck och en stor smidighet. Folk makar på sig för andra, knuffas inte, småpratar. Folk har rödvitgröna flaggor, banderoller, band i massor.
Men ett par hundra meter därifrån gjorde de ridande poliserna chock mot demonstranter som ville komma närmare parlamentsområdet. En tio meter bred polismur garanterade ett hermetiskt tillslutet firande ihop med statsöverhuvuden och rojaliteter. Tårgas, batonger – en del i metall – och gummikulor. Gasen lär ha spetsats med paprika (en variant på pepparspej).

Kl 18 upphörde demonstrationstillståndet. Alla skulle hem. Alla ville inte hem. För många var det ett mycket viktigt tillfälle att vara tillsammans. Långsamt och mycket metodiskt drevs folket iväg. Framåt natten var det tomt. Polisen hade agerat lagenligt och resolut. Någon använde till och med uttrycket modigt! Vi gick förbi ett av ställena där fördrivningen var som värst. Dagen efter. Tårgasen tärde hårt på ögonen, fortfarande.
Över hundra skadade. Några allvarligt. Det fria Ungern har försvarats mot sina egna.

Kanske ska vi ägna oss åt att se på vår egen roll i dramat. Kanske kommer ni ihåg etableringar i forna öststater av traditionellt svenska industrier. Vi brukar klaga på alla för- svunna arbetstillfällen. Men vi ser inte den andra sidan. Kanske förstår vi att det uppstår arbetstillfällen där, men förstår vi också att exempelvis Ungern blir helt och hållet uppköpt av västerländskt kapital. Ägare som inte har sociala ambitioner för Ungerns folk. Det de inte har klarat med stridsvagnar klarar de med pengar – att erövra landets resurser.
Det finns alltid ett ledarskap som är villigt att delta i processen. De blir märkvärdigt rika. Och vi avstår från de avgörande kamperna mot detta utsugarsystem, som vi själva har fått så mycket materiella fördelar av. Kanske kunde vi vakna till medvetande då fenomenet också kan utarma vårt land. Europa måste upphöra med att betrakta Ungern som ett investeringsobjekt. Det bor folk där.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu