Afarvänner i Sverige är en ideell förening med säte i Uppsala men med medlemmar utspridda över hela landet. Föreningen startades av några intresserade svenskar och dess nuvarande ordförande, Uppsalabon Hamad Issa, som själv är afar och flydde från Djibouti till Sverige 1990. Föreningen kämpar sedan 1996 för afarernas överlevnad och lyfter med sitt arbete den omfattande problematik som råder i området i och runt Danakilöknen.

Målet med verksamheten i Sverige är att sprida kunskap om folkgruppen och att stödja projekt som genomförs tillsammans med lokala samarbetsorganisationer.

För närvarade har Afarvänner i Sverige tre Sida-finansierade projekt igång i Afrika som bland annat rör förebyggande arbete för hiv-aids-problematiken, utvecklingen av ett skriftspråk samt kooperativa initiativ.

– Just nu söker vi även pengar för ett nytt projekt där vi hoppas kunna motverka det traditionella praktiserandet av könsstympning genom att bland annat utbilda de kvinnor som utför dem till barnmorskor, säger Karolina Danielsson, sekreterare i föreningen.

Även imamer och klanledare utbildas och knyts till projektet, något som visat sig vara framgångsrikt bland afarerna.

– De berättar bland annat att det står i koranen att Gud har skapat människan fullkomlig och att det därför är fel att utföra könsstympningar, säger hon.

Karolina Danielsson försöker beskriva hur situationen ser ut för dagens afarer i Etiopien, Eritrea och Djibouti genom att stapla de omständigheter som råder och visa på hur de hänger samman.

Uppodlade områden längs med Awashfloden och det som i dag upptas av Tendahodammen utgjorde tidigare betesmarker för de hjordar av dromedarer, getter och nötkreatur som de seminomadiserade afarstammarna lever av. I dag har afarerna svårt att finna bete till sina djur. Detta leder bland annat till att männen som driver hjordarna stannar borta längre från sina familjer eftersom de tvingas söka nya betesmarker.

– Flodbältet är ockuperat av internationella investerare som har etanolodlingar eller odlar bomull. Varken djuren eller människorna får komma nära vattnet. Det förekommer både kolera och diarreer och då dör folk i mängder, säger Hamad Issa.

Familjerna, som består av kvinnor, barn och gamla, är då helt utlämnade till sig själva – ofta har de sina läger långt från civilisationen och utan möjligheter att ta sig till läkare och sjukhus om det skulle behövas. Männen använder sig kanske av prostituerade där de befinner sig och för sedan med sig hiv till sina familjer. Dör sedan exempelvis mannen som är först smittad, ärver hans bror enligt deras seder änkan vilket leder till att smittan förs vidare. Men det är inte bara sjukdomar som skördar offer.

– När djuren stannar och äter från de uppodlade områdena som de känner sedan tidigare kan både djur och människor beskjutas, minor i gränsområden mellan de tre länderna dödar också både afarer och deras boskap, situationen är så himla utsatt, säger Karolina Danielsson.

Enligt Hamad Issa är situationen för afarerna i dagsläget rent bedrövlig. Nomadstammarna rör sig med sin boskap i gränsområden mellan krigförande länder. De utsätts för korseld samtidigt som det råder torka, sjukdom och svält.

Hiv-aidsprojektet drivs tillsammans med Union pour le Dévelopement Culturel i Djibouti, UDC, en organisation som framför allt arbetar med utbildning och kunskapsspridning. Bland annat jobbar man med att sprida information om faran med viruset och hur man bäst undviker att smittas. En stor andel av afarerna är analfabeter, därför har man valt att kommunicera budskapet via muntliga kanaler. Under de tre år som projektet löper, det avslutas under nästa år, sprids informationen till sammanlagt 40 nomadsamhällen med hjälp av en teater- och musikgrupp och något man kallar hiv-instruktörer som besöker byar och nomadboplatser för att prata och sätta upp rollspel. Dessutom sprider man informativa musikkassetter till bland annat de chaufförer som kör de lastbilar och minibussar som är de vanligaste fortskaffningsmedlen mellan länderna.

Även språkprojektet drivs huvudsakligen tillsammans med UDC i Djibouti. Projektets syfte var ursprungligen att hitta en gemensam teckenuppsättning för ett framtida afariskt skriftspråk för att underlätta den framtida informationsspridningen i de tre länderna. Regeringsrepresentanter för Eritrea, Djibouti och Etiopien sammanfördes i Uppsala i maj 2007 och i Djibouti under 2008.

– Det latinska alfabetet valdes till sist framför det arabiska och ett alfabet som byggde på symboler som bland annat används när man märker boskap, berättar Karolina Danielsson.

Tyvärr har språkprojektet gått lite i stå på grund av det instabila läget i länderna i området. Förhoppningar fanns tills helt nyligen om att åter samla regeringsrepresentanter från de tre länderna.

– Vi hoppades på officiella underskrifter, för att kunna gå vidare i språkprojektet, säger hon.

Hamad Issa berättar att man hoppas kunna få till en dialog mellan de olika länderna, men problemen består inte enbart av att länderna befinner sig i krig med varandra.

– Eritrea har en egen stavningsvariant av det latinska alfabetet, vi måste på något sätt bestämma och bevisa vetenskapligt vilken variant som är den bästa, säger han.

Under september månad står mycket på föreningsagendan. Bland annat deltar man i folkbildningens dag, arrangerar ett möte med givarorganisationerna och är synliga på bokmässan i Göteborg samtidigt som man planera genomföra några lokala evenemang med Valery Browning och Lasse Berg, som båda är aktuella med nyutgivna böcker som berör den problematiska kontext afarerna befinner sig i.

– Tillsammans med våra givarorganisationer kommer vi att beskriva var vi står i dag och hur vi går vidare, säger Hamad Issa.