Göteborgs Fria

Ockupera staden!

Kulturkrönika | För några veckor sedan satt jag på en vindsvåning och bläddrade i damtidningar från 60-talet medan jag drömde mig bort till en svunnen värld. Det var ett besök i en epok, både underligt bekant och skrämmande avlägsen. Var befann jag mig? Jo, i den då ockuperade villan på Viktor Rydbergsgatan.

Under husockupationens första afton besökte jag huset, bytte några ord med ockupanterna och tog del av den i expressfart uppställda utställning som visades i ett av rummen i den 700m2 rymliga villan. Min svaghet för övergivna platser bidrog till intensiteten i min nyfikenhet. Jag drogs dit, och det är jag glad för att jag gjorde.

Någon som delar min svaghet för öde platser är Jan Jörnmark, journalist och numera rikstäckande expert på övergivna hus i Sverige. Som av en slump har han tidigare skrivit om just denna mastodontkåk. Jörnmarks berättelse börjar på 50-talet, då motorcykelimportören, aviatören och entreprenören Uno Ranch köpte huset. Efter hans död testamenterades villan till Frälsis som under en period hängivet sålde av de flygplansmotorer som trängdes på vinden. Huset såldes sedan vidare till en byggfirma som haft flera spännande planer för villan, bland annat som kinesiskt generalkonsulat, men planerna blev aldrig verklighet och huset har fortsatt stå öde.

Denna smått absurda berättelse har nu förlängts med ett nytt kapitel, kritiskt mot bostadssituationen i Göteborg. För visst kan ockupanterna kritiseras för sina enkla metoder eller avfärdas med en axelryckning som trotsiga bråkstakar, men vid en närmare titt ser man dock att deras metoder genererar resultat, med sina medlemmar som insats. I fallet med de rivningshotade lägenheterna i Gårda ledde ockupanternas påtryckningar, tillsammans med ett stort stöd ifrån allmänheten, till att de faktiskt hyrdes ut.

Även om ockupantscenen kan ifrågasättas skapas en aktiv dialog, ett medvetandegörande. Sorgligt nog pekar det mesta på att bostadssituationen i Göteborg stadigt blir allt mer ohållbar. Vad ockupanterna synliggör är oss inte främmande. En göteborgare vet att studenter får köa i åratal och att den yngre generationen på bostadsmarknaden tvingas söka sig allt längre ifrån stadskärnan. Att en stadig ström företag fyller city och att hus efter hus konverteras till bostadsrätter. Samtidigt står många lokaler oanvända. Ockupantscenen skyr inte för att inta dessa väl fungerande hus, som församlingshemmet på Holländareplatsen i Gamlestan eller bostäderna i Gårda. Nu kom turen till Göteborgs gamla redarkvarter, bara ett stenkast ifrån Götaplatsen, och i detta kapitel om denna vackra paradvilla är det ockupanterna som har huvudrollen.

Jan Jörnmark uttrycker att Uno Ranchs villa ger en konserverad känsla av hur livet levdes i Göteborg på den riktigt goda tiden. Jag sitter på vinden, bläddrar i ett av alla 60-talsmagasin som finns staplade här och försöker föreställa mig hur denna riktigt goda tid såg ut – kändes – doftade. Efter ett tag ger jag upp och konstaterar att Unos tillvaro nog skiljde sig avsevärt ifrån mitt 00-tal. Halvvägs nedför stegen ifrån vinden drar jag en tacksamhetens suck över att jag har ett förstahandskontrakt inom Göteborgs kommun.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Museum fyllt med passion

Med vana steg närmar jag mig min destination, men hade jag inte vetat vad jag letade efter hade sannolikheten varit minimal för att jag annars skulle stöta på vad som kanske är Göteborgs mest undangömda museum. Bland de gamla industrihusen på Lindholmen ligger nämligen en diamant i sin råaste form, ett utsnitt ur ett Göteborg man ofta hör talas om men allt för sällan upplever. Ett Göteborg fyllt av teknisk framåtanda, oljefläckade händer och ett glatt humör. Verksamheten är ett utsnitt i tiden, men detta är ingen frusen plats utan den mest levande kulturinstitution jag någonsin träffat på. Vi har anlänt till Radiomuseet.

Göteborgs Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

© 2025 Fria.Nu