Atxaga söker försoning
I alla de tre böcker jag har läst av Atxaga – Obabakoak, Dessa Himlar och nu Dragspelarens son – tilldrar sig handlingen i Baskien, fäderneslandet som tycks vara en outgrundlig källa för författarens kreativitet.
Obabakoak, den prisbelönta bok med vilken Atxaga slog igenom, är en löst sammanhållen novellsamling om den lilla baskiska staden Obaba och dess invånare. Stundtals påminner den om Tusen och en natt, där huvudpersonerna roar sig med att berätta historier för varandra. I huvudsak är det lättsinniga folksagor som berättas. Baskien introduceras för den utländske läsaren, men utan att svåra frågor som identitetskris och relationen till Spanien tas upp.
Här står romanen Dessa Himlar i stark kontrast till Obabakoak. Handlingen är som följer: 37-åriga Irene har nyss släppts från fängelset efter att ha avtjänat straff för terroristverksamhet. På vägen hem mot Bilbao möter hon på bussen två poliser som försöker pressa henne på uppgifter. De vill ha hennes samarbete för att kunna infiltrera hennes gamla rörelse. Hon försöker bli av med dem, men det tycks lönlöst. Hennes situation känns hopplös. Spanska polisväsendet vill inte glömma hennes brott och hennes forna vänner bland separatisterna har svikit. Med sitt koncisa upplägg är Dessa Himlar den bok av de tre som känns mest lyckad. Annars har Atxaga en tendens att vilja få med lite för mycket i sina böcker.
Författarens senaste roman översatt på svenska, Dragspelarens son, skulle nog med fördel ha kunnat slimmas. I boken har Atxagas alter ego Joseba fått ge sin version av sin vän Davids berättelse. Det skapar en del extramaterial som enligt mig inte bidrar nämnvärt till en annars välkomponerad historia.
Boken tar sin utgångspunkt från Baskiens situation drygt 20 år efter spanska inbördeskriget och vidare genom tiden för Franco in i nutid. Återigen befinner vi oss i den baskiska staden Obaba. Det mesta som händer kommer läsaren till del genom ögonen på ovan nämnde David, en till Amerika utvandrad bask som på ålderns höst bestämt sig för att nedteckna sina minnen från sin uppväxt. Ett stort orosmoln kommer över den unge David när han inser att hans far var fascist och kan ha mördat invånare från Obaba.
En mörkare, tidigare osynlig värld, dyker upp i Davids synfält. I den tycks det bara finnas två sidor: fascisternas och motståndssidans. Hans morbror, som stödde den senare, manar honom att inte spela dragspel på en invigning till ett krigsmonument över stupade fascister. Trots alla åren som gått så är såren i Obaba långt ifrån läkta och den unge David tvingas att ta ställning. Med tiden blir han och hans vänner mer och mer insyltade i en baskisk separatiströrelse.
Ett kapitel tilldrar sig under inbördeskrigets dagar då en man på ett mycket sinnrikt sätt lyckas ta sig över franska gränsen. Atxaga är som bäst när han låter sin stora berättartalang blandas med, vad jag tror är hans övertygelse, att livet i grund och botten bör tas på största allvar. Här är det på liv och död.
Atxaga vill med sina böcker ge ansikten och röster åt sitt folk baskerna, och där ingår också att behandla kriget och alla de olösta problemen med Spanien. Men i avslutningarna av Dessa himlar och Dragspelarens son anar jag att det han helst av allt vill ha är försoning och att livet måste få gå vidare, trots det förtryck som varit.
Litteratur
Dragspelarens son
Författare Bernardo Atxaga
Förlag Albert Bonniers