Medellín är blommornas och nu även poesins huvudstad. Under våldsepoken kring 1990 bestämde sig redaktionen för poesitidskriften Prometeo för att med skönhet angripa terrorn – eller som poeterna och festivalgrundarna Fernando Rendón och Gabriel Jaime Franco säger – ”den andliga förödelsen”.

Med i den kretsen var också Ángela Garcia som i dag bor i Malmö. Våldet var i början fonden bakom allt, men mitt i detta öppnade Medellíns poesifestival rum för den nödvändiga tystnaden, berättar hon.

Sedan starten år 1991 har över tusen poeter från 150 länder läst dikter runtom i staden. År 1998 uppskattades åhörarantalet till 120 000, trots både fotbolls-VM och presidentval.

Invigningen av årets festival skedde i hällande regn – något som inte förvånade på utomhusteatern bredvid Medellíns egen Skansenby.

– Så brukar det vara, säger Nanny som ”vuxit upp med festivalen”. Få i den unga publiken reste sig under en hel kvälls uppläsning.

Lektörer läser översättningar till spanska medan poeterna själva läser på sina modersmål. Undantaget var Sveriges representant Agneta Falk, som skriver på engelska. Med sin kortdikt An afghan story blev hon den som drog ner mest skratt. Agneta Falk flyttade från Sverige på 1960-talet och bor numera i San Francisco, där hon målar och leder skrivarverkstäder med bland annat prostituerade. Den växande människohandeln berör henne djupt, vilket avspeglas i hennes poesi.

Agneta Falk ser det som sitt eget fel att hon inte publicerats i Sverige, trots att hennes poesi översatts till många språk.

– Men jag är väldigt stor i Albanien, skrattar hon.

Agneta Falk var en av dem som läste poesi i ett av flyktinglägren på de branta sluttningarna över fyramiljonersstaden. Publiken bestod av stojande barn, och därför valde hon en rap och att få med sig alla i Vem kan segla förutan vind – denna gång på svenska.

Poesin bryter språkbarriärer och en av behållningarna med festivalen är att höra poesi på olika språk i en annars helt spanskspråkig miljö. Poesi på indianspråken aymara, maya-quiché och mapundun blir till exempel en påminnelse om Latinamerikas ”dolda historia”.

– Vi görs osynliga i samhället och i kulturen, vi är ett spökfolk vid sidan av historien, säger Graciela Huinao från Chile – eller rättare sagt mapuchenationen. Men poesin ger henne kraft att tala.

Poesifestivalen är en bastion för yttrande- och föreningsfrihet, men att tala om fred, sanning och frihet är inte ofarligt i Colombia. Fernando Rendón har av riksåklagaren listats för samröre med gerillan.

– Men för en poet är ju en gerilla totalt ointressant, säger Fernando Rendón. Vi arbetar med dialog.

Under festivalen cirkulerar ett öppet brev om den colombianska regeringens ”nya falskhet”. Falskhet, därför att festivalen rönt stort internationellt erkännande och av Colombias kongress utnämnts till nationellt kulturarv.

I Colombia är poesi en kraft att räkna med.

– Men vi skapar inte fred med poesi, säger Gabriel Jaime Franco. Vi ger bara föda åt den. Bygger samveten och samhörighet.