2007 identifierades drygt 3 500 av det totala antalet anmälningar till polisen som hatbrott. När Brottsförebyggande rådet, Brå, nu presenterar sin statistik för fjolåret är motsvarande siffra knappt 5 900. Siffrorna låter sig dock inte jämföras hur som helst, påpekar myndigheten. Ökningen beror dels på kompetenssatsningar och nya rutiner hos polisen – bland annat finns sedan förra året ett nytt fält i polisens digitala anmälningsformulär som kryssas i om hatmotiv misstänks – samt att Brå utökat sin definition av vad som räknas som hatbrott. Den nya definitionen inkluderar bland annat hatbrott mot personer av kristen religion.

– Vi har väl resonerat att definitionen ska närma sig lagstiftningen som utgår från att alla kränkningar ska räknas, säger Anna Molarin, utredare på Brå. Sedan vill vi gå åt ett håll där alla människors lika värde blir tydligt, oavsett om man utsätts för att man är svensk eller jude ska det räknas som hatbrott.

Den vanligaste typen av hatbrott, dubbelt så vanliga som våldsbrott, är så kallade vardagsbrott som olaga hot eller ofredande. Det absolut vanligaste motivet till hatbrott är rasistiskt eller främlingsfientligt.

Hatbrott med olika motiv begås enligt Brå på olika platser. För antiromska hatbrott var den vanligaste brottsplatsen en butik, medan motsvarande för hatbrott med kopplingar till nazism var en skola.

– Det kan vara allt från att det klottras nationalsocialistiskt klotter, att man ritar ett hakkors eller skriver något, till exempelvis flygbladsutdelningar, säger Anna Molarin.