Och det blev bokstavligt talat vått från början till slut, med några timmars uppehåll den första kvällen. Bland festivalens höjdpunkter är 80-talets indieikoner Pixies först ut. Kurt Corbain lär ha sagt att utan Pixies hade inte Smells like teen spirit blivit till och när man hör dem spela Debaser och Monkey gone to heaven är grungens Seattlesound allstädes närvarande. Det finns dock en trötthet över bandet och spelningen når inte upp till samma fantastiska nivå som i Hultsfred 2004 när Pixies var nyligen återförenade. Frank Black konstaterade redan förra året att återföreningen är över. Därmed kan det här ha varit den sista spelningen i Sverige med alternativrockens mest dynamiska band.

Helgens enda regnuppehåll är passande nog under Neil Youngs spelning och stämningen är förväntansfull bland de 15000, i spridda åldrar, som har samlats för att se den 63-åriga legenden. Hans ögon glittrar när han kliver ut på scen, precis i tid, och ser ut som om det här är det bästa som kan hända honom.

Den flanellklädda rockern börjar akustiskt med välbekanta From Hank to Hendrix och vi får en skön känsla av trygghet. Sedan kommer, en efter en, alla de klassiker som publiken suktar efter. Ett snabbt och vant byte till elgitarren och de flesta sjunger med i Hey hey, my my. Känslan av rockens odödlighet har sällan varit starkare. På tramporgeln spelar han Mother earth och sista låten är som sig bör Rockin’ in the free world.

Kvällen kan bara beskrivas med ett ord: kärlek. Kärleken på scen mellan Neil Young och hans fru Pegi som körar, kärleken från en publik som inte släpper honom med blicken och Neil Youngs outtröttliga kärlek till rock’n’rollen, som skiner igenom i varje ton han tar.

Om den första dagen är rockens går den andra i popens tecken. Det regnar mer och genomgående för artisterna är att de kommenterar hur lustiga vi ser ut från scenen, som färgglada plastpingviner. Romeo Stodart, sångaren i Magic Numbers, kryddar med fler lustigheter och undrar om vi är ”horny”, för att därefter rätta sig själv och säga ”Hormorni?”.

Det omtalade brittiska fyrmannabandet, med Romeo och systern Michele och syskonparet Angela och Sean Gannon, är numera ett tajt gäng som låter precis lika bra live som på skivorna. Här levererar de hits som Forever lost och I see you, you see me och tillägnar låtarna till sina flickvänner och kompisar. Trots att det känns lite enformigt emellanåt håller talangerna hela vägen.

Regnet fortsätter med envishet, ölområdena är iögonfallande tomma och man märker att det finns de som börjar ge upp festivalen trots alla stora artister som återstår. Eftermiddagen och kvällen bjuder dock på det ena fantastiska uppträdandet efter det andra.

Jenny Wilson är experimentell pop när den är som bäst och i sin nästan clownaktiga uppsyn i knallila hatt och röda läppar pratsjunger hon omkull även nybörjarfansen. Hennes starka röst sviker inte en enda gång och hon är i ständig harmonisk samklang med bandet som är med på scen. När de spelar Clattering hooves är det få stövlar som står stilla i leran.

El Perro del Mars melankoli låter helt rätt under den gråa himlen men det krävs lite mer av en artist än vackra, höga toner för att fånga och behålla de våta och frusna åskådarna.

Det lilla extra lyckas istället Fever Ray leverera. Karin Dreijer som tillsammans med sin bror i The Knife gav få spelningar fortsätter att mystifiera sin egen person i Fever Rays skepnad. Dimman är tjock på scenen som bara lyses upp av några fransiga, vita 50-talslampor som står på golvet. Plötsligt dyker tre teatraliska figurer och ett bergatroll upp. Ljusspelet stärker känslan av magi och fotograferna verkar inte kunna få nog. Men troligen är trolldräkten för tung att bära spelningen igenom och efter två låtar förvandlas Dreijer till en vacker, vitmålad älva.

Dessvärre påminner sången och de tunga basgångarna för mycket om The Knife. Det är fortfarande tilltalande, men med nytt namn och en ny konstellation förväntar man sig ett annorlunda sound.

Kvällens grand finale är Nick Cave. Han river av med röjiga Tupelo och så är det full fart till slutet. Hans gester för tankarna till såväl Dracula som Bruce Lee, dramat är fullständigt bländande. Mördarballadernas mästare är dessutom välklädd och artig som få och tackar publiken mellan varje låt. Han är energisk som en blixt från den kolsvarta himlen och spelningen blir den final som den trötta festivalpubliken förtjänar.

Så trots att regnet höll i sig under hela festivalen infriade WTAI 2009 förväntningarna och förblir en våt dröm att minnas.