På tåget ner till Malmö och festivalen International Urban arts manifestation (29–30 maj) läser jag i Metro att moderater i Stockholms landsting protesterar mot Sigtunas lagliga graffitivägg. De menar att den saboterar hela länets kamp mot klottret och ”klottermentaliteten”, med dess påstådda kopplingar till våld och missbruk. Som om den kampen vore något att värna tänker jag, samtidigt som jag försiktigt hoppas att de faktiskt har rätt.

Förvisso ser man mindre graffiti i dag än innan nolltoleranspolitiken arbetades fram i mitten av nittiotalet i Stockholm (liksom i Oslo och Helsingfors) – om man nu tycker det har ett eftersträvansvärt egenvärde – men samtidigt har kostnaderna för borttagningen mångdubblats. De konstnärliga, sociala och mentala konsekvenserna av ”kampen” vill jag inte ens tänka på.

Om några kvadratmeter väggyta ger Stockholmsmoderaterna skrämselhicka – undrar hur de skulle känna sig om de visste att Malmö samlar gatukonstnärer från hela världen och av alla slag för en två dagar lång manifestation? Väl framme vid festivalområdet är det faktiskt lite svårt att tro att man är i samma land.

Urban arts betyder i det här fallet alla de olika uttryck som kommer ur hiphopkulturen. Det handlar om såväl dans och musik som bildkonst, även om tyngdpunkten ligger på det sistnämnda. Runt hela Sofielunds fotbollsplan har arrangörerna spänt upp väggar av masonit där en rad inbjudna graffitimålare arbetar, och mitt på planen står en portabel scen för både lokala och internationella rappare. Mellan Folkets Hus och den intilliggande byggnaden Garaget finns en välbesökt dansscen samt ett tält där en grupp ungdomar sitter och arbetar med skisser.

Lite längre bort, längs med Lönngatan, finns ytterligare en graffitivägg. Den är närmare femtio meter lång och flera meter hög och är tänkt att bli mer permanent – en gåva till staden från festivalen.

Här arbetar bland andra de chilenska målarna Inti och Hes samt fransk-engelska konstnären Mode II, som i mitten av åttiotalet slog graffitivärlden med häpnad med sina unika characters och blev en av åttio- och nittiotalets absolut största graffitistjärnor. Några divalater visar han dock inte utan jobbar till synes hårdast av alla och över hela väggen för att binda ihop allas målningar till ett verk.

– Ju mindre jag använder sprejfärg desto bättre för min hälsa, svarar han när jag frågar honom om hans speciella måleriteknik där han arbetar med stora borstliknande penslar. Ett svar som kanske även rymmer en förklaring till varför han inte synts fullt lika mycket de senaste åren.

Annars är det inte chartacters, graffitins figurativa element, som står i fokus på festivalen, utan det mer abstrakta och bokstavsbaserade måleriet. För många besökare kan det nog till förstone framstå som lite enahanda men om man ger sig tid erbjuder festivalen stor variation, med en rad olika stilar och förhållningssätt.

Här finns bland annat Kacao77:s helt maniska wildstyle utan en död yta någonstans; Tramas kompakta retrogardism; Egs drivet fulsnygga stil, eller om den är snyggful där den blinkar med hela ögat till klassiska europeiska stilmästare som Bando och Slice; den stillsamma poetiska naivismen hos Husk mit Navn; och Teles dekonstruktivistiska måleri.

Förutom uppträdanden och konstverk bjuder Urban arts även på föredrag. Det mest intressanta hölls av Susan Farell – en pionjär vad gäller graffiti på nätet. Hon började fotografera graffiti under mitten av åttiotalet på promenader mellan hemmet och universitetet Georgia Tech där hon studerade. Redan 1994 startade hon sidan Art crimes på ett internet som då fortfarande bara var tillgängligt för forskare och studenter på vissa universitet. Men Farell insåg redan då att nätet snart skulle nå betydligt fler användare, liksom hon såg dess möjligheter för en konstform vars bilder hela tiden försvinner.

– Art crimes var inte bara den första hemsidan om graffiti, utan den första sidan om bildkonst över huvud taget, berättar hon inte utan stolthet.

Tekniken för att lägga upp bilder var helt ny och i början fick hon lägga mycket tid på att förklara var bilderna fanns.

Art crimes grundare är en av de mest namnkunniga gästerna, men bland dessa är hon samtidigt ett undantag – som kvinna. För en uppenbar svaghet är att det inte finns en enda kvinna bland de inbjudna bildkonstnärerna. Nu är ju visserligen graffitin en mansdominerad kultur, särskilt den bokstavsbaserade del som här står i centrum, men om utblicken nu är internationell så framstår det ändå som underligt. Särskilt med tanke på att projektledaren Ruskig för några år sedan arrangerade Sveriges första och hittills enda gatukonstutställning med endast kvinnliga konstnärer: SubGlob på Örebro konsthall.

Men eftersom Malmö har en laglig graffitivägg kan även konstnärer som inte är inbjudna arbeta – så att säga inofficiellt – men ändå i praktiken bli en del av festivalen. P-huset Anna, som för övrigt är Sveriges äldsta lagliga graffitivägg och firade 20 år förra året, ligger centralt, intill en hårt trafikerad cykelled ett stenkast från Gustav Adolfs Torg och alldeles bredvid vallgraven.

En del konstnärer målar både på festivalområdet och på Anna. Trots det relativt stora utrymmet är trycket på väggarna stenhårt och flera gånger om dagen byter de helt utseende.

Här träffar jag Bizou från Stockholm och Aki Zum som arbetar på en målning med det gemensamma projektet Michi Mau. Aki Zum är från Malmö men har precis flyttat hem efter att i flera år bott utomlands – i Barcelona, Amsterdam och sedan tills alldeles nyligen New York.

– Många kompisar blev förvånade när jag kom tillbaka. Men just nu händer det mycket i Malmö, det känns som att det är här man ska vara. Särskilt nu med Urban arts, fast det kommer förstås kännas tomt på måndag.

Finns det något du saknar på festivalen?
– Hmm, bra fråga... Jag har ju inte sett allt men det känns som om arrangörerna har gjort ett bra jobb. Fast fler fria väggar på festivalområdet hade ju varit nice, så hade vi sluppit att stå här och måla.

Jag undrar om det inte är ett problem att det inte finns några kvinnor bland gästerna. Båda svarar nekande och betonar att de inte vill se några kvinnor inkvoterade i egenskap av sitt kön utan att det är viktigt att man ställer samma krav på konstnärlig kvalitet.

– Jag hade gärna sett Yubia från Barcelona, svarar Bizou när jag frågar om det inte finns någon som håller måttet.

Den mer konceptuellt experimentella gatukonsten finns också representerad på Urban arts. Brad Downey har genom att lägga en mosaik över hela ena väggen på ett elhus konserverat de tags, throw-ups och politiska slagord som fanns på väggen.

Men gatukonsten finns förstås inte bara på festivalområdet. Under rubriken Inbetween Gallery delar arrangören CFUK (Centrum för urban konst) även ut kartor så att besökaren själv kan söka upp verk ute i stadsrummet, verk som Urban arts på så sätt både lyfter fram och legitimerar – samt på sätt och vis även lägger beslag på.

En mycket pedagogisk karta visar var Malmö Streets Projects bytt ut enstaka gatstenar runt om i staden och ersatt dem med gatstenar försedda med olika fotografiska bilder, en död råtta här, en svart dildo där.

Kartan över verket Offentliga instanser kräver mer av besökaren, och består av en samling små fotografier på platser runt om i Malmö där det går att hitta gatukonstkollektivet APA:s offentliggjorda hemligheter.

I Stockholm blir en enstaka offentlig vägg, med helt laglig graffiti, kontroversiell. I Malmö klarar man inom ramen för en offentligt finansierad festival av att diskutera såväl laglig som olaglig gatukonst. Hur kan det vara så olika?

Kolbjörn Guwallius, dokumentärfilmare från Malmö som förra året utkom med filmen Rätten till staden, berättar att det förvisso finns nolltoleransivrare även i Skåne, men att de inte har lyckats ta kontroll över regionens politik. När det gäller Malmö specifikt så har olika delar av staden helt olika syn på gatukonsten.

– Gatukontorets drift- och underhållsavdelning brukar göra utspel om att ”klottret” måste bort. Egentligen inte så konstigt från deras utgångspunkter. De har ett tekniskt perspektiv och ett uppdrag att hålla staden hel och ren. Men det intressanta är att Stadsmiljöavdelningen har en mer prövande inställning och är nyfiken på hur gatukonstens olika uttryck kan berika staden. Och eftersom det inte finns någon övergripande policy så blir det ofta motstridiga budskap från kommunen.

Kommunens olika perspektiv skapar en öppenhet, där även olika gruppers synsätt kan mötas. Det är väl detta demokrati innebär, tänker jag. I alla händelser skapar det en fruktbar dynamik. En del av öppenheten kan säkert också tillskrivas den lagliga väggen på P-huset Anna, som är populär långt utanför graffitimålarnas snävare kretsar – det ryktas om att det finns planer på att öppna ytterligare fyra eller fem väggar runt om i staden. Väggen har gjort att Malmöborna i alla år har kunnat se graffitimålare arbeta öppet och i fullt dagsljus – något som i sig gjort det omöjligt att som politiker i Stockholm jobba med rädsla och fördomar och tillskriva graffitiutövare diverse negativa egenskaper. Rädslan för det okända och retoriken om trygghet har varit en grundbult i den skandinaviska versionen av nolltoleransen.

Ett par dagar i Malmö ger perspektiv på politiken och jag inser att inget av det jag upplevt hade varit möjligt i Stockholm, en stad som står alltmer isolerad där den håller fast vid en förlegad och för skattebetalarna dyr politik. För i dag har både Oslo och Helsingfors lämnat den politiken. Där, precis som i Malmö, är det upp till olika aktörer att själva välja förhållningssätt till fenomen som gatukonst, graffiti och olaglig affischering. Problemet i Stockholm är kanske inte att Moderaterna tillsammans med olika särintressen arbetar för ett genomreglerat och kontrollerat offentligt rum, utan oppositionens och kulturlivets tystnad och bristande kampvilja.

Urban arts mål var att sätta Malmö på den samtida globala hiphopkartan. Huvudstadsregionen måste nog börja med att sätta den samtida kulturen på den lokala politiska kartan. Om Stockholms stads Kulturvision 2030 om ett dynamiskt och kreativt Stockholm, med Berlin och Barcelona som förebilder, ska kunna bli verklighet så kanske man ska börja med att titta på Malmö.