En gumma ligger på knä. Hon kramar jorden i sina händer medan tårar rinner utmed hennes kinder. Året är 1973 och 25 år har passerat sedan Nakba, katastrofen, det krig i vilket 700 000 palestinier fördrevs från sina hem och staten Israel bildades. Mohammed minns första och enda besöket i familjens by genom farmoderns rörelser. Han var tolv år, men kan fortfarande redogöra för varje skiftning i hennes ansikte, styrkan i hennes röst och vinkeln på hennes kutade rygg.

I dag är Mohammed Ata Khatab koreograf och sätter upp en delvis självbiografisk dansföreställning i Västbanksstaden Ramallah. Han beskriver uppsättningen som en studie av mänskliga relationer, snarare än en politisk kommentar.

– Men kulturen bör tjäna samhället och skildra livet på ett kreativt sätt, säger Mohammed.

För honom är det viktigt att minnas och förmedla vidare minnet till kommande generationer. Det handlar inte om att leva kvar i det gamla eller om att vägra förlåta, utan om att försvara ett folks historia från att utraderas.

– Så länge det finns en ockupation kommer det också att finnas ett motstånd, försäkrar han.

Men Mohammed har levt hela sitt liv i denna ockupation, sett en första och en andra intifada. Han har suttit åtskilliga år i fängelse för de stenar han kastat, följt födelsen av en palestinsk skalstat och sörjt konflikten mellan Fatah och Hamas som delar ett redan geografiskt splittrat folk i två politiska läger. Motståndet är inte längre enkelt och självklart.

– Första intifadan var ett folkuppror, alla deltog, bybor som stadsbor. Män, kvinnor och barn ur alla samhällsklasser stred sida vid sida, men skörden av intifadan var inte vad vi hoppats.

Då hoppades han på ett slut på ockupationen och en självständig palestinsk kommuniststat, men fick ett Osloavtal och Palestinska myndigheten, PNA. I dag hämtar han hopp från kulturen.

– Osloavtalet fick omvärlden att tro att ockupationen upphört. Med bildandet av en palestinsk regering, om än aldrig så maktlös, leddes världen att tro att det var två militärstyrkor som stred i andra intifadan.

Motståndet under andra intifadan var annorlunda. Fler vapen fanns i omlopp och det var i huvudsak unga män från de stora städerna som stred. Det är knappast en falnande övertygelse att de har rätt att motstå ockupationen som får dagens palestinier att tala om kulturens kraft, snarare än väpnat motstånd. Åsikter kring våldsanvändning må gå isär men FN-stadgan definierar palestinierna som ett folk under ockupation, med rätt till självbestämmande.

Genèvekonventionen tillskriver väpnad kamp internationell legitimitet i strävan efter självständighet och samma konvention ger dem rätt till självförsvar. Detta har palestinierna inte glömt, men i världspolitiken sammanlänkas orden säkerhet och självförsvar med Israels militäroperationer.

Kulturmotståndet handlar ofta om att tvätta bort terroriststämpeln och återfå det internationella stöd man upplevde sig ha under första intifadan.
br>  br>
br>  br>

Symboler behöver förnyas

br>  br>
Graffitikonstnären Yousef Najim säger sig tillhöra en liten grupp optimistiska palestinier, men han har tröttnat på bilderna och tycker att konsten fastnat i uttjatade symboler.

– Jag går på en utställningar och de är alltid detsamma. På första bilden ser jag en soldat, på den andra bilden en checkpoint och på den tredje en soldat och en checkpoint. Palestinsk konst kommer aldrig vidare, konstaterar han.

Den konstnär som inte kommenterar ockupationen framstår som trivial och konsten som poänglös. Trots att Yousef vill göra något annat, något nytt, har han just avslutat ett 2,5 kilometer långt brev på separationsmuren lagom till minnesdagen av Nakba. Brevet är författat av den sydafrikanske människorättsaktivisten Farid Esack som kraftigt fördömer Israelisk politik och kallar sionismen för en form av rasism.

Yousef talar om att skildra livet och vardagen i Palestina, samtidigt som han bär en av sina egentillverkade t-shirtar med texten ”Varning! Innehållet är högst palestinskt, ofarligt och väldigt levande”. Hans konst består av politiska kommentarer, men han hoppas att den ska leda till igenkännande och identifikation snarare än medkänsla.

– Jag tror inte på sympatier som bygger på skuldkänsla. Vi kan ge några shekel till en tiggare på gatan, men vi gör det för vår egen skull, för att göra oss fria från ansvar. Men den som kommer till Palestina, lever med människorna här, ser och känner igen sig själv, han eller hon kommer att engagera sig för förändring.
br>  br>

Nakbaförbudet

br>
Även Yousef bär på en Nakba-berättelse. Hans familj fördrevs från Lod, sydost om Tel Aviv. Han har aldrig varit där men drömmer om att åka. Inte för att flytta dit, men för att se.

– Det är komplicerat. Det handlar inte om att jag vill bo där, jag trivs i Ramallah, men det faktum att jag inte får åka, att någon annan har bestämt att jag måste vistas innanför de här murarna gör att det blir viktigt. Jag vill bara få se min hemby.

Den 15 maj, på årsdagen av Nakba, lade utrikesminister Avigdor Lieberman fram ett förslag som förbjuder alla aktiviteter som markerar minnet. Går förslaget igenom riskerar den som hissar en palestinsk flagga på minnesdagen ett treårigt fängelsestraff. Samtidigt föreslås att israeliska medborgare ska svära en trohetsed som lyder:

”Jag svär trohet till staten Israel som judisk, sionistisk och demokratisk stat, till dess symboler och värderingar och jag förbinder mig att tjäna staten på det sätt som krävs av mig enligt lag”.

Den som vägrar kan förlora sitt medborgarskap. Tal Nahum, talesman för Liebermans ultranationalistiska parti Yisrael Beitenu, uppger att de bägge förslagen syftar till att stärka landet och ena dess folk. Kritiker menar att förslaget är rasistiskt och avsett att slå mot landets arabiska befolkning, vilken utgör dryga 20 procent av Israels totala befolkning.

Mohammed och Yousef arbetar båda på Västbanken men drabbas mer eller mindre direkt av de lagar som bannlyser kulturyttringar och kväver palestinska traditioner. Mohammeds 15-åriga utreseförbud har just upphört att gälla. Under många år var han hindrad från att följa med på dansgruppens turnéer. I Israels militärdomstol fanns en hemlig fil på Mohammed där han stämplades som ett säkerhetshot. Mohammed påpekar att en judisk stat där medborgarnas rättigheter baseras på judiskhet kan aldrig vara demokratisk.

– Demokrati handlar om deltagande och lika rättigheter och den äger rum i vardagen, säger han.

Hans kritik riktar sig lika mycket mot Israel som mot Palestina. Han beskriver det palestinska valet, där Hamas valdes med klar majoritet, som en show för världen och kallar det den tredje Nakban. Den andra nakban var förstås Osloavtalet och den skenbara jämvikt mellan Palestina och Israel som detta medförde. Dagen då dansgruppen repeterar med scenkläder för första gången skjuts sex män i staden Qalqilya. Palestinska myndigheten jagar Hamassympatisörer på Västbanken, män ur båda sidor dör i beskjutningen och på scenen dansas ett stycke samtidshistoria.

En bonde har problem med råttor som äter på skörden. Han samlar råttorna i en säck och bär upp dem på ett berg för att där göra sig av med dem. På vägen möter han en herde som frågar varför han gör sig så mycket besvär, när allt han behöver göra är att skaka säcken. ”Råttornas huvuden kommer då stöta i varandra, de kommer tro att de andra råttorna vill dem illa och på så sätt förgöra varandra”, säger herden.

Det arabiska ordet intifada betyder, direkt översatt, ”att skaka”, och scenen kommenterar det sönderslagna motståndet. Mohammed beskriver splittringen mellan Fatah och Hamas, Gaza versus Västbank som ett inbördeskrig som spelar Israel i händerna.
br>  br>
br>  br>

Ekologiska grönsaker som kampmetod

br>  br>
På ett soppkök i Jerusalem arbetar palestinska Tareq Musleh och israeliska Gali Agnon. Varannan fredag låter de besökarna provsmaka palestinsk olivolja, inlagda auberginer och timjan. De som besöker soppköket denna fredag begår en medveten politisk handling, råvarorna är nämligen palestinska.

– I Tel Aviv är efterfrågan på ekologiska produkter stor och priserna skyhöga, några kilometer bort säljs palestinska grödor till bortskänkningspriser, säger Gali.

– Det palestinska jordbruket är naturligt ekologiskt, ingen har råd med kemikalier, men ockupationen slår sönder det, fortsätter hon.

Gali började intressera sig för jordbruk då hon gjorde socialtjänstgöring som ett alternativ till israelisk värnplikt. På andra sidan muren dumpas priserna på grönsaker då muren komplicerat exportprocessen och gjort det omöjligt att exportera färskvaror. Gali har initierat en egen ekolåda och har nu omkring 70 personer i sin kundkrets, men i takt med att efterfrågan växt har företaget blivit alltför riskfyllt.

– Jag kan inte köra med en skåpbil fullastad med grönsaker genom checkpointen. Det kommer aldrig att se ut som import för eget bruk, säger hon.

Istället har hon utarbetat mindre kundkretsgrupper om tio, som turas om att besöka det palestinska territoriet. Israelisk lag förbjuder landets medborgare att vistas på Västbanken, men givetvis är bosättningar och bosättarvägar undantagna från förbudet. Allt kunderna behöver göra är att välja rätt checkpoint och se till att hålla sig på någon av de raka, breda vägarna, där endast bilar med gul nummerplåt får köra. De mindre grupperna är bättre menar Gali, på så sätt möts kund och försäljare och hon får tid över att skriva recept från det palestinska köket och skicka med i lådorna.

Tareq har även han engagerat sig i importprojektet, men inte lika frekvent. Han är palestinier från Jerusalem. För tio år sedan lämnade han landet för att studera i Belgien. Den palestinier som reser ut måste först skaffa ett israeliskt inresevisum för att kunna komma tillbaka. Tareq blev borta för länge och försvann ur databasen. Han har kvar sitt palestinska identitetskort, men om han stoppas i en checkpoint och kollas upp i systemet kommer han att deporteras till Belgien. Tareq har blivit illegal invandrare i sitt eget land.
br>  br>
br>  br>

När samhället inte vill förändras

br>  br>
Att som Gali hävda mental ohälsa för att slippa militärtjänst ses inte med blida ögon av det israeliska samhället. Värnplikten fungerar redan likt det föreslagna lojalitetsavtalet. Israeler som tjänstgjort i armén har bland annat tillgång till stipendier för att finansiera universitetsstudier och fördelaktiga huslån. Den arabiska befolkningen är undantagen den allmänna värnplikten och därmed också utestängda från belöningssystemet.

Gali hade velat gå steget längre och vägra som ett öppet ställningstagande mot Israels ockupationspolitik, men hade inte råd att avvara fördelarna.

– Israel har inget välfärdssystem. Jag behövde det ekonomiska skyddsnät som kommer med militärtjänsten.

Gali demonstrerar i veckodemonstrationer på Västbanken. Till en början gjorde hon det för att hon kände skuld. Nu säger hon att hon förlåtit sig själv och försöker göra något konstruktivt, men att hitta metoderna för motstånd är inte enkelt. Medan Mohammed tappade tron på direkt konfrontation under första intifadan tappade Gali tron på sin förmåga att förändra under kriget i Gaza.

– Jag hade öppnat upp, redo att ge, men när jag gjorde det blev jag också mottaglig. Kriget i Gaza blev till en personlig kris. Hur förändrar man ett samhälle där övervägande majoritet anser att det är rätt att gå in med kemiska stridsmedel i ett av världens mest tätbefolkade områden?

Opinionsmätningar visade att 80 procent av Israels befolkning stod bakom militärinsatsen. Gali spottar ur sig referat från israelisk media som räknade antalet traumatiserade invånare i Sderot, det område som utsattes för Hamas raketbeskjutning, alltmedan bomberna faller i Gaza.

– Jag kan inte tala till dem längre. Jag förlorade så många vänner i vintras för att jag inte orkar höra all okunskap.

Gali är besviken och kan inte förstå hur det israeliska samhället kan resonera som det gör. Men Gali har något som de flesta andra israeler saknar, hon har informationen rakt framför näsan. Hon växte upp med en mamma som initierat människorättsorganisationen B´Tselem. Hon talar om smärtan att behöva bryta med vänner för att gå mot strömmen, men hon har åtminstone stöd från familjen.

– När freden kommer, om freden kommer och om vi någon gång får rätt att återvända, då måste vi ju veta vart våra byar låg. Vi måste veta för att kunna välja, säger Mohammed.

Han talar förstås om rätten att återvända men detsamma kan bli sagt om allt mänskligt handlande. Mohammed, Yousef, Gali och Tareq arbetar med kultur som skildrar livet, sprider medvetenhet och syftar till att nå identifikation. Kulturmotståndet strävar efter att nå ut med information men också att inspirera till handling.