Många fabriker, som Zanons keramikfabrik i Neuquén-provinsen i Patagonien, har drivits utan chefer och företagsledning under närmare ett årtionde. Som ett svar på den finansiella kris som år 2001 lämnade Argentinas ekonomi i ruiner, bestämde sig arbetare för att ockupera sina arbetsplatser och starta upp produktionen utan företagsledning för att slå vakt om sina arbetstillfällen.

Zanonfabriken, numera känd som Fasinpat (fabrik utan chefer), har omdefinierat produktionens grundläggande villkor: Utan arbetare kan företagsledningar inte bedriva någon affärsverksamhet, men arbetarna klarar sig däremot bättre på egen hand. Som den största arbetarövertagna fabriken i Argentina sysselsätter Fasinpat, som bland annat tillverkar kakelprodukter för byggindustrin, 470 personer.

Det var under 2001 som Zanons ägare bestämde sig för att stänga fabriksportarna och avskeda de anställda utan att betala ut innestående löner eller avgångsvederlag. Under upptakten till massuppsägningarna och stängningen av fabriken gick arbetarna ut i strejk. Ägaren Luis Zanon, med skulder på motsvarande 75 miljoner US-dollar till offentliga och privata långivare, avskedade därefter nästan hela arbetsstyrkan och stängde fabriken genom vad som kan betraktas som en lockout. I oktober 2001 deklarerade de anställda att fabriken nu stod under arbetarkontroll.

Arbetarna bosatte sig utanför fabriken under fyra månader, delade ut flygblad och blockerade delar av en motorväg till provinshuvudstaden Nequén.

Under tiden arbetarna uppehöll sig utanför fabriken, beslutade en domstol att de anställda skulle tillåtas att sälja av företagets lager. När lagret var tömt våren 2002, röstade arbetarrådet på arbetsplatsen sedan för att produktionen skulle återupptas – utan chefer.

Arbetarna har sedan dess ställts inför otaliga vräkningsförsök och andra våldsamma attacker. Regeringen har vid fem tillfällen försökt avhysa arbetarkollektivet genom polisingripanden.

Men stödet bland lokalbefolkningen är stort – vid det senaste vräkningsförsöket år 2003 samlades över 5 000 Nequénbor för att försvara fabriken.

I mer än sju år har Fasinpat skapat arbetstillfällen, stött olika projekt inom lokalsamhället och visat att vi inte behöver företagsledare och chefer.

För några veckor sedan kom Fasinpat-kollektivet ett steg närmare att erövra permanent kontroll över sin arbetsplats. Provinsregeringen presenterade inför den provinsiella lagstiftande församlingen ett förslag om expropriering av fabriken. Om lagförslaget röstas igenom, och förutsättningarna verkar goda, skulle det innebära en lösning på arbetarnas utdragna juridiska strider.

I ett pressmeddelande beskriver arbetarkollektivet det nya lagförslaget som ett steg framåt. ”Den historiska framgång vi har uppnått är resultatet av en hård strid. Den kollektiva mobiliseringen och kampen för arbetarnas självförvaltning har, tillsammans med internationell uppmärksamhet och stödet från landets arbetare och lokalsamhället, gjort det här möjligt.”

Luis Zanons skuld på över 70 miljoner US-dollar är fortfarande obetald, och många finansiärer vill ha tillbaka sina pengar. Därför kräver de att arbetarkollektivet vräks och att keramikfabriken försätts i konkurs. Lagförslaget innebär att staten återbetalar 7 miljoner US-dollar till långivarna. En av de största långivarna är Världsbanken, som lånade ut 20 miljoner US-dollar till Luis Zanon för fabriksbygget – ett lån han aldrig betalade tillbaka.

Omar Villblanca, arbetare på Zanon-fabriken, säger att arbetarnas främsta intresse är att upprätta anställningstrygghet – att försvara de 470 arbetstillfällen som den chefslösa fabriken har skapat och bibehållit sedan 2001. Han poängterade att Fasinpat behöver en formell, långsiktig juridisk lösning för att överleva som konkurrenskraftigt företag i en ansatt ekonomi.

– Staten måste skapa lagar så att arbetare kan jobba. Under åtta år har vi aldrig bett staten om någonting utom en lag om expropriering, säger Jose Luis Paris, en annan arbetare på Fasinpat.

Argentina har ett bättre utgångsläge än andra latinamerikanska länder när den globala finansiella krisen fördjupas. Från 2003 till 2007 hade Argentina en hög tillväxttakt på mellan 8 och 9 procent. I spåren av den globala nergången har tillväxten avstannat och landets BNP förväntas sjunka drastiskt 2010.

Många oberoende bedömare tror att den globala recessionen kommer att påverka Argentinas realekonomi, vilket innebär att industrin och sysselsättningsnivån kommer att drabbas av krisen, snarare än den finansiella sektor som led svåra motgångar 2001. De som tjänade på Argentinas ekonomiska återhämtning är givetvis också de som nu utnyttjar krisen som en ursäkt för nerskärningar och uppsägningar av personal.

President Cristina Fernandez de Kirchners regering har framhävt att arbetslösheten sjunkit jämfört med de häpnadsväckande arbetslöshetssiffror som följde efter krisen 2001. Många av dessa anställningar är osäkra och underbetalda. Officiell arbetslöshetsstatistik, som anklagats för att vara bekvämt otillförlitlig, rapporterar om att arbetslöshetsnivån i dag är 8 procent.

Många oberoende bedömare menar dock att den faktiska arbetslösheten är mycket högre.

Eduardo Lucita, ekonom från Vänsterns ekonomer, säger att analytikerna saknar exakta siffror eftersom många avskedanden berör arbetare utan formella anställningskontrakt som därför aldrig registreras.

– Argentina har redan genomgått en kris inom finanssektorn år 2001, säger Eduardo Lucita.

– Den pågående krisen har direkta följder för Argentinas realekonomi. Sedan oktober har fler än 50 000 personer förlorat jobben. Det har skett massavskedanden, uppsägningar och lönesänkningar.

I den sammanfallande ekonomin är jobben på Fasinpat viktigare än någonsin. Men regeringen verkar ha glömt att arbetarövertagna företag och arbetarkooperativ står för närmare 20 000 arbetstillfällen i Argentina. Man har misslyckats med att tillhandahålla vare sig långsiktiga juridiska lösningar för självförvaltande arbetarkollektiv eller de statliga subventioner som företag normalt kan dra nytta av.

En annan faktor i kampen på Fasinpat är alltså bristen på subventioner och understöd till kooperativet. Försäljningen har rasat med 40–50 procent sedan 2008 som en följd av en kraftig nedgång inom den nationella byggindustrin.

– På grund av nedgången inom byggsektorn producerar vi inte längre lika mycket, säger Jose Luis Paris.

Under 2006 tillverkade fabriken 400 000 kvadratmeter keramikprodukter i månaden. I dagsläget har den siffran sjunkit till 150 000 kvadratmeter i månaden. Kooperativet har tvingats att stänga av en del av ugnarna och korta ner skiften. Samtidigt som efterfrågan sjunkit måste arbetarna på fabriken dessutom försöka hantera att elpriserna skjuter i höjden. Arbetarna betalar över 300 000 US-dollar i månaden för el och gas.

Enligt Jose Luis Paris borde arbetarkollektivet inte behöva betala mer än andra företag:

– Många industriledare får upp till 70 procent av sin el subventionerad. Vi vill köpa direkt från gasbolagen för att sänka våra kostnader eller få det statliga stöd vi har rätt till.

Många av de 200 arbetarstyrda företagen och fabrikerna i Argentina påverkas av krisen. Men i motsats till sina kapitalistiska motsvarigheter vidtar arbetarna alla möjliga åtgärder för att undvika uppsägningar. De genomför hellre en kollektiv lönesänkning än att se kollegor förlora sina jobb.

– Vi är inte som kapitalisterna. Man kan inte kasta ut arbetare som om de vore ohyra, säger Candido Gonzalez, en arbetarveteran från det ockuperade Chilavert-tryckeriet i Buenos Aires, en av de första arbetsplatser som togs över av de anställda 2001 och som efter en hård kamp till slut fick juridiskt erkännande.

När det kapitalistiska systemet brakat samman och utvecklingen följer en neråtgående spiral som vissa kallar för århundradets andra depression finns det vinnare och förlorare. Vilka är då vinnarna? Med stor sannolikhet är det storföretag och banker som mottar enorma summor genom statliga räddningspaket.

Och förlorarna? Miljonerna som tvingas leva med arbetslöshet, sänkta löner och inflation.

– Under en kapitalistisk kris försöker näringslivsföreträdare och regeringar lasta över allt sitt ansvar på världens arbetare. Zanonfabriken, som står under arbetarkontroll, är ett tydligt exempel på hur arbetare skulle kunna hantera krisen, säger arbetarna på Fasinpat.

Sedan slutet av 2008 har det varit flera nya fabriker i Argentina som övertagits av arbetarna. Många arbetare från de senast ockuperade fabrikerna säger att deras arbetsgivare såg krisen som ett perfekt tillfälle att bli av med sina skulder genom att stänga verksamheten, förskingra tillgångarna, avskeda arbetarna och senare starta upp produktionen igen under ett nytt företagsnamn.

– Många företag är fortfarande kvar eftersom ägarna är rädda för fenomenet att företag övertas av de anställda, och vi måste se till att de förblir rädda, säger Jose Luis Paris från Zanon.

– I nästan samtliga av de nyligen övertagna fabrikerna hävdar arbetarna att arbetsköparen saknade godtagbara skäl för att lägga ner företagen, eftersom produkterna fortfarande var efterfrågade. Jag har vid upprepade tillfällen hört arbetare säga att arbetsköparna utnyttjar krissituationen för sin egen vinning.

De arbetarstyrda fabrikerna och företagen som tagits över sedan 2001 utgör visserligen ingen social revolution, men exemplen på arbetarnas självförvaltning föder idéer hos många andra som riskerar att förlora sina jobb. De känner till att de kan ockupera sin arbetsplats för att försvara sina rättigheter.

Närmare 10 fabriker har ockuperats sedan 2008. Det kan vara ett tecken på att arbetarna bemöter den globala finansiella krisen med erfarenheter och redskap som erövrats genom tidigare företagsockupationer. Strategiskt har tidigare fabriksockupationer varit avgörande för att tillhandahålla juridisk, politisk och produktionsteknisk vägledning samt inspiration.

På många arbetsplatser som tagits över av arbetarna blev ockupationen mer än en strid för att försvara jobben. Det blev också en del i en större kamp för en värld utan exploatering.

– De övertagna företagen arbetar för att förändra samhället, säger Jorge Suarez från Hotel Bauen, ett av arbetarna ockuperat hotell i Buenos Aires centrum.

– Vi förändrar förutsättningarna för arbetet och visar arbetare att vi klarar oss utan arbetsköpare.

Argentinas övertagna fabriker är ett uttryck för arbetarnas strategi för att försvara sina rättigheter och ta makten över sitt eget öde. Hårda tider kräver drastiska metoder och en väg kan vara att ockupera, göra motstånd och fortsätta producera.