Rörigt flöde utan stadga
Författare som Joyce och Proust introducerade den inre monologen i litteraturen. Enkelt uttryckt skedde det i dialog med Freud. I vår tid av bloggande och twittrande stiger det inre mentala flödet upp till ytan och över alla tidigare kända bräddar. Ibland känns det som om alla talar hela tiden, men få lyssnar.
Ur detta sjudande hav av mer eller mindre intressanta meningar och ordsammanställningar tycks Lisa Jonassons installation Mental fritid på Konstcentrum i Gävle uppenbara sig.
Hjälp, tänker jag, var är tankarna?
Så går jag runt hörnet på Konstcentrum och ser hennes löpsedelsliknande affischer. Där är tankarna. Snabba, klara, kloka… Med sådana texter – av vilka en del blivit nära nog klassiska – framstår Lisa Jonasson som en viktig samtida filosof. Vad sägs om ”Tjejer och negrer är snygga!”, ”De styva bröstvårtorna beror på att en iskall vind drar genom hjärtat” eller ”God svenska är sexigt” (färgsatt i blågult)?
Där hänger också ett standar med texten ”Say the Obvious!”. Att säga det uppenbara är en ingång till Lisa Jonassons mer komplicerade verk som består av enkla konturteckningar fyllda utan och innan av ord, ord, ord.
Att formulera det uppenbara kan vara att uttala plattityder, och när det väl är gjort kan man å ena sidan hamna i det enfaldigas träsk eller den geggiga, ytliga och oftast påhittade gemenskapen, eller å den andra i den fördjupade insikten om att något intressant mitt framför ögonen är svårt att upptäcka, att man plötsligt ser det. Så det är ett vågspel att se det uppenbara.
Ur det gytter Lisa Jonasson presenterar, i närmast oändliga textmassor i målningarna, sipprar meningar som dessa: Att ifrågasätta, är utveckling. Vad är utanför, vad är innanför? Att vara härlig, ärlig och obesvärlig. Ansökan om själstillstånd. Vad är verklighet? Var går gränserna? Det blir alltid bäst som det blev. Vissa människors åsikter borde skjutas. Utnyttjandet av kvinnan är en så effektiv symbol för allt möjligt.
En nyckelpassus är kanske: ”Man tänker på självklarheter nästan hela tiden men vill inte säga det som är uppenbart utan föredrar att säga något komplicerat. Vill verka smart”.
Utställningen handlar alltså till största delen om konst som ska läsas. Det är oftast tråkigt. Nog kan man kräva mer av gestaltning av en utställning. Konst är ju till en del av sin kärna kommunikation.
Lisa Jonasson har, som jag ser det, inte lyckats föra över detta ibland plågsamma mentala flöde som korsar hjärnan i alla riktningar till gestaltad form.
Hennes bilder som jag känner dem brukar ju både vara fantasifulla och tydliga i sin grafiska form.
Kanske har hon haft bråttom till den mentala fritiden, kanske är hon på väg att undersöka nya vägar fast de nu tycks leda in i oländig terräng.
Hur känns denna mentala situation och hur sammanfattas den, vad är essensen?
Å andra sidan vore det nog så intressant att pröva att säga det vanliga, det uppenbara. Bara pladdra. Så får man se om det blir någon skillnad. Och om någon annan hör någon skillnad. Det vore kanske lite som semester, som mental fritid.
Konst
Mental fritid
Vem Lisa Jonasson Var Gävle konstcentrum Pågår t o m 23 augusti