Varannan damernas ger kvinnorna makten i det fattiga Bihar | Fria.Nu

Fördjupning


Aksel Sundström
Fria Tidningen

Varannan damernas ger kvinnorna makten i det fattiga Bihar

I Indien avgjordes i veckan ett parlamentsval där de flesta kandidaterna även denna gång var män. Annat är det i byråden på Indiens landsbygd: där finns fler kvinnliga politiker än i resten av världen tillsammans. I Bihar, landets fattigaste delstat, har en kvoteringsreform gjort att mer än hälften av de folkvalda är kvinnor – över 70 000 kvinnliga politiker. Men få av dessa kan ens läsa och männen från de högre kasterna är ovilliga att dela på makten.

När Asamita Bharti kom till sitt första möte i byrådet som nyvald politiker fick hon sitta på jordgolvet bredvid männens stolar, trots att hon var ordförande. Männen i rådet ignorerade henne när hon försökte prata och de förfalskade hennes namnteckning under besluten som klubbats igenom. Hon lämnade mötet med tårar i ögonen och knutna nävar.

Tre år senare blir det stilla i mötesrummet när hon stiger in. De gråhåriga männen i byrådet hälsar respektfullt med sammantryckta handflator mot pannan. En man skyndar fram och drar ut en stol så att hon kan sitta ned. När ordförande Asamita Bharti harklar sig tystnar rådet direkt och tittar koncentrerat mot den 24-åriga tvåbarnsmamman i saffransgul sari. Mötet kan börja.

– Efter ett tag förstod jag att många av männen kom istället för sina folkvalda fruar eller svärdöttrar. Så jag tänkte att jag måste övertyga kvinnorna att komma på mötena själva istället.

Asamita Bharti står utanför den lilla möteslokalen i byn Begumbabad och berättar om hur hon började samla ihop de kvinnor som var valda i byn. En efter en började de dyka upp på mötena och krävde att få vara med. Vissa blev slagna och hotade av männen men deltog ändå.

Hon är en av de 70 400 kvinnor som kommit till makten i Bihars byråd efter att en reform för fyra år sedan lagstiftade att hälften av platserna ska reserveras för kvinnor. Dessa byråd, eller panchayats som de heter, fungerar ungefär som ”by-fullmäktige” och beslutar om resurser på lokal nivå.

Asamita Bharti blev själv hindrad av sin make att kandidera till ordförandeposten för byrådet, men gav sig inte. Hon ställde upp och fick tillräckligt många röster i valet år 2006.

Trots att hon knappt kan läsa och är dalit, ett samlingsnamn på dem som tillhör de lägsta kasterna i Indien, känner hon i dag att hon har fått ett faktiskt inflytande.

– Jag har börjat ta för mig på mötena. Numera kommer de flesta valda kvinnorna i byn också i verkligheten. De unga kvinnorna avbryter till och med de äldre männen, det är fantastiskt att se.

Sedan 15 år har Indien genomgått en av de största decentraliseringarna i världen där landets panchayats fått allt större befogenheter. Makten har kommit närmare folket. I en rapport från FN:s organ för utvecklingsfrågor, UNDP, kallas reformen för ”det största experimentet i demokrati som genomförts” – andra bedömare menar att reformen främst gett ökade möjligheter för korruption.

Redan Gandhi ville ge makt till dessa byråd i konstitutionen då Indien blev självständigt. Detta motsatte sig företrädare för daliterna som befarade att det skulle ge allt för stor makt åt de högsta kasterna som genom byråden tidigare regerat på landsbygden. Byråden fick därför främst makt på papperet. Det var först under början av nittiotalet som två tillägg i konstitutionen på riktigt delegerade makt nedåt.

För att motverka inflytandet från de högre kasterna är i dag en viss andel av platserna i byråden reserverade för daliter och var tredje plats reserverad för kvinnor. Delstaten Bihar blev den första delstaten i Indien som höjde gränsen för kvoteringen till 50 procent.

I siffror har området ett av de mest jämställda parlamenten i världen. Men verkligheten är att kvinnorna möter stora hinder som folkvalda i en delstat där politik ofta är förknippat med våld och korruption.

Punam Devi tittar ner i marken. Bredvid henne i det lilla lerhuset sitter hennes svärfar och svarar på de frågor som hon får. När hon tillfrågas om vad hon tycker om kvoteringen avbryter svärfadern och säger:

– Kvoteringen i byråden har gynnat mig. Innan kunde jag bara påverka i en by. Genom att min svärdotter är vald till distriktsrådet kan jag nu påverka i åtta byar.

Punam Devi är vad bedömare i Indien nedlåtande brukar kalla för en ”nickedocka”. Trots att hon har valts till ordförande för ett antal byråd går hon inte på mötena, det gör istället hennes svärfar.

Först när han går iväg en stund för att prata med en bekant som väntar utanför huset tar hon till ord, tvekande.

– Först blev jag hotad av beväpnade män från grannbyn och nu låter min svärfar mig inte ens gå på mötena, säger hon tyst.

Det är hennes svärfar som hindrar hennes närvaro, förklarar hon. Själv vill hon gärna vara med på mötena och lära sig hur det går till. När svärfadern kommer in igen tystnar hon tvärt. Han blänger på henne och fortsätter:

– Vad ska hon göra på mötena om hon inte kan läsa det man kommit överens om? Då är det ju bättre att jag går och företräder vår familjs intressen.

Vi befinner oss i byn Jalalgarh, några mil söder om gränsen till Nepal. Det tar två timmar att komma till området från närmaste asfaltsväg, en skumpig resa på stigar som beroende på vädret antingen är så dammiga att sikten är begränsad eller så leriga att bilar knappt kan ta sig fram. Området är ett av de mest underutvecklade i hela Indien.

Motsättningarna mellan olika kaster är här större än på de flesta platser i landet och man har även ett pyrande maoistiskt uppror som blossar upp med jämna mellanrum: maoister som hotar storbönder och poliser som ger igen mot vanliga bybor som anklagas för att stödja de förbjudna grupperna.

I byn Jalalgarh är utrymmet för att verka som en ovan politiker minimalt. Kvinnorna som här valts in efter reformen har det betydligt svårare än i andra delar av delstaten. Två skotthål uppe på en vägg utanför familjens hus vittnar om stämningen under valrörelsen.

Punam Devi börjar sakta berätta om dagarna innan hon blev vald. Hon tittar mot svärfadern som nickar att hon kan fortsätta.

– De kom en grupp män från en annan by med påkar. En man hade ett gevär, han sköt i luften och skrek.

Hon förklarar hur hon efter kvoteringsreformen började drömma om att bli vald till ordförande över byråden i området. Hennes familj tillhör en marginaliserad etnisk grupp som räknas som adivasi, en benämning på Indiens olika ursprungsbefolkningar som också de har vissa platser reserverade i byråden. De är ofta jordlösa och har under åren utnyttjats av de markägande kasterna i området. Den höga posten som ordförande för byråden hade tidigare endast innehafts av storbönder.

Sent en kväll veckan före det senaste valet omringade en grupp män familjens hus och skrek hotande slagord. De tillhörde de jordägande kasterna och protesterade mot att Punam Devi ville vara med och bestämma. Men efter ett tag gav de sig iväg. Dagen efter fortsatte Punam Devi sin kampanj och lyckades också bli vald.

– Jag hade så mycket förhoppningar om att jag skulle få vara med. Men titta hur det blev.

Hon vänder sig mot sin svärfar som verkar vara förvånad över hennes oförskämdhet. Han svarar bryskt:

– Det är för hennes eget bästa. I byrådet skriks det och det kan bli slagsmål. Man måste kunna läsa och ha kontakter.

Men Punam Devi förklarar att byarnas panchayats har tröttnat på att hennes svärfar inte låter henne närvara och därför hotar med en misstroendeomröstning som gör att hon riskerar att få avgå som ordförande. Hon tittar ned i marken och upprepar tyst för sig själv:

– Jag är besviken på livet som politiker, det blev inte som jag hade tänkt mig.

Lägst läskunnighet, sämst inkomst och minst urbanisering – Bihar är känt som Indiens dåliga exempel, underst i statistiken om sociala förhållanden.

”Bihari” är ett indiskt skällsord mot någon som saknar hyfs och syftar på alla de fattiga migranter som flyttat för att söka jobb i landets storstäder.

Det uppskattas att vartannat hushåll i Bihar saknar en manlig familjemedlem och byarna består därmed av fler kvinnor än män. Därför är de kvinnliga politikerna en sådan plötslig skillnad: kvinnorna är för första gången i majoritet även på vissa offentliga platser.

Hur mycket inflytande de olika kvinnliga politikerna har kan synas i något så vardagligt som när de dricker te vid våra besök.

Asamita Bharti har inte råd med mjölk, men som ett tecken på hennes nyvunna ställning i byn serveras hon sött chai av en granne med ett respektfullt ”varsågod fru ordförande”.

Punam Devi däremot får med blicken ned i marken själv gå och koka te åt svärfadern, som säger ”Vi kan fortsätta intervjun, jag svarar åt henne”.

Också genom te-drickandet är det tydligt attdet finns valda kvinnor i Bihar som börjat likna de traditionella indiska politikerna. Hemma hos den inflytelserika Kranti Devi serveras te med en irriterad handklappning i luften åt den unge betjänten och ett rappt: ”varför dröjer teet så länge pojk?”.

Kranti Devi är den mäktigaste personen i staden Purnea, en av de större orterna i östra Bihar. Vart hon än ska åka blir hon skjutsad i en glänsande vit bil av märket Ambassador med röda saftblandare som tjuter att folk ska väja när ekipaget tar över vägarna.

Hennes muromgärdade hus ligger mitt i staden och vid dess port står en kö förväntansfulla människor i middagshettan som alla vill framföra sina ärenden för stadens ”starke man”.

När hon tar emot vårt besök inne i sitt svala residens är hon iförd en exklusiv silkessari och inleder intervjun med en blick på klockan:

– Ni har tjugo minuter på er.

Kranti Devi har varit med om en rak resa in mot maktens centrum i Bihar. I trettioårsåldern kom hon fram till att hon ville följa sin fars fotspår och engagera sig inom Kongresspartiet. Då jobbade hon som lärarinna. Två årtionden senare är hon ordförande för ett stort antal distrikt som i sin tur består av otaliga byråd – så långt upp i pyramiden man kan komma inom den lokala politiken.

Flera av de mest intressanta personligheterna i valrörelsen för Indiens parlament har varit kvinnor, inte minst Mayawati – den karismatiska ledaren för dalit-partiet BSP i Indiens mest folkrika delstat, Uttar Pradesh och Sonia Gandhi – Kongresspartiets drottning som kommer att få fortsatt stort inflytande när partiet efter valet nu säkrat sin ställning i parlamentet de kommande fem åren. Men trots detta sägs det vara ett omöjligt uppdrag att som kvinna klättra inom de indiska politiska partierna.

– Det skämtas att det tar stopp om en kvinna vill ta sig utanför sin hemstad, säger Kranti Devi med ett snett leende.

Hon förklarar att det är svårt att komma nära parlamenten i delstaternas huvudstäder om man inte har kontakter. Som tur är har hon själv en inflytelserik pappa och bror.

Underhuset i Indiens parlament har haft en närvaro under tio procent kvinnor de senaste decennierna. Vid det i veckan avslutade parlamentsvalet hamnade närvaron för första gången närmare elva procent, med 59 kvinnliga parlamentsledamöter av totalt 543 stycken.

Själv hoppas Kranti Devi att hon inom några år lyckas nå parlamentet. På hennes kontor hänger foton av de gamla ledarna inom kongresspartiet, förebilden är den legendariska premiärministern Indira Gandhi.

– Arvet från Indira är märkbart i det att vårt folk inte är främmande för att ha en kvinnlig ledare. Men hindren är många när detta ska ske på lokal nivå, säger hon.

Hon berättar att besluten som tas i byråden måste skrivas under av de lokala byråkraterna, ett system som är tänkt att minska korruptionen hos politiker men som ofta utnyttjas av administrationen för att få gentjänster. Det är också vanligt att maken till en kvinnlig ordförande för en panchayat kan hämta ut byrådets budget från banken, pengar som inte sällan försvinner.

Det största problemet med kvoteringen i byråden är enligt Kranti Devi att majoriteten av kvinnorna är outbildade. Men trots att hon själv har besökt byråd där kvinnorna suttit och sovit under möten tror hon att kvoteringen kan ge dessa kvinnor ett nödvändigt första utrymme.

Särskilt hoppas hon på de lite äldre kvinnor som redan har respekt i byn och mer tid till politiken sedan deras barn blivit vuxna.

– Eftersom kvinnorna i Bihar är nya i politiken är de mindre korrupta. Förhoppningsvis får vi se färre projekt av typen en nyasfalterad väg som bara går fram till huset hos den rikaste mannen i byn. Kvinnors erfarenheter är också viktiga, de är vana att gå långa sträckor efter rent vatten och förstår vikten av nya brunnar.

Fler delstater i Indien väntas de kommande åren följa Bihars exempel. Under 2008 deklarerade ledningen för delstaterna Himachal Pradesh och Rajasthan att de skulle införa reformer om varannan damernas i byråden.

Fakta: 

Största valet någonsin

Den 16 maj offentliggjordes resultaten för Indiens parlamentsval som hållits i fem olika omgångar under april och maj. Valet är det största som någonsin arrangerats med över 713 miljoner röstberättigade.

Kongresspartiet vann med en oväntat stor marginal och kan som största parti nu bilda regering. Premiärminister blir fortsatt Manmohan Singh.

Av 543 ledamöter i parlamentets underhus är nu 59 stycken kvinnor. Det är första gången andelen kvinnor har varit högre än tio procent.

Kvinnor tar plats i byråden

Närvaron av kvinnor är betydligt högre i de byråd, panchayats, som förvaltar resurser på lokal nivå runt om i Indien. Sedan 15 år måste minst var tredje plats i landets byråd vara reserverad för kvinnor. Bihar har som första delstat i Indien infört en kvoteringsreform på 50 procent som gjort att där nu finns fler kvinnliga än manliga politiker.

Annons

Rekommenderade artiklar

Torsk på Thailand

Från ett hotell på den thailändska orten Pattaya anordnar företaget Scandalic golfresor för svenska turister. På hotellets restaurang serverar de svensk husmanskost och säljer snus. I baren lockar de med prostituerade thailändska kvinnor.

© 2021 Fria.Nu