Men de iakttagelser som har gjorts i saken oavsett om de påvisades av Georg Borgström, Världsnaturfonden, Miljöförbundet eller ett och annat parti har lett till alldeles för få åtgärder och kvar har vi en enorm orättvisa och ett enormt överutnyttjande av naturens resurser.

Det har dock – trots allt – hänt en del av intresse. I rätt många tidigare utarmade befolkningsgrupper har det kunnat skönjas en del standardförändring. Inte minst i de berörda ländernas medelklass. Vi har allt fler kineser, thailändare, indier och så vidare med en utbildning som kan mäta sig med de västerländska skolorna, i vissa stycken kanske till och med bättre.

Det har lett till att traditionellt västerländska produkter i allt högre grad kan framställas på andra håll. I längden blir det då helt orimligt att vi, här i Sverige, ska tjäna både en eller flera hundralappar på en timme samtidigt som andra tjänar kanske en femtedel eller mindre, för samma arbete.

Denna insikt tjänar de multinationella jättarna på. De kan visa i sina kalkyler hur tokigt det är. Därför förflyttar de allt mer produktion ifrån oss, om de kan. Och det kommer de att göra även i fortsättningen. Just nu har de en enorm chans att uträtta denna form av ”rättviseinsats” – den globala finanskrisen och den globala bottenkonjunkturen ger dem denna chans. En nedlagd industri i Sverige dyker upp någon annanstans.

Trots att många bland aktörerna blir utslagna och andra kan sko sig undrar jag hur det kommer det sig att så få bland de radikala elementen i Sverige gläder sig åt denna rättfärdiga omfördelning av de globala arbetstillfällena och resurserna?

En anledning är att det är så svårt att bli populär när man gläder sig åt att vi i Sverige får en generellt sett sänkt materiell standard. Detta är också rimligt, så länge denna standardsänkning sker på orättfärdiga villkor. En del blir utsatta, medellösa och trakasserade, andra sitter kvar på sina höga hästar och kämpar för allt högre löner trots att samhället går på sparlåga. I den situationen ägnar sig de progressiva krafterna åt att kritisera den inhemska snedfördelningen, vilket de gör rätt i, men alldeles för få kopplar den frågan till att vi rimligen ska ha sänkt standard för u-ländernas skull och för att minska våra ekologiska fotavtryck.

Vi behöver lära oss att göra dessa saker samtidigt. De hänger ju ihop. Vi ska inte bara värna om våra utsatta och inte bara ge oss på de högavlönade, vi bör också värna om de än mer utsatta på andra håll och inse att de har all anledning att avundas även en låg svensk standard.

Världen behöver en anständig omfördelning av resurser och vi behöver en anständig och solidariskt genomförd standardsänkning. Vi lär inte kunna undvika standardsänkningen som sådan. Det är inte undra på att folk vill gå med i Nato, en sammansvärjning bland de rika, till för att skydda våra privilegier.