Fort Europa eller öppna gränser?

EU-valet, del 2 av 4

Asyl- och migrationspolitik har inte fått något större utrymme i upptakten till det Europaparlamentsval där de hetaste frågorna heter jobb, klimat och personlig integritet. Men inom EU ser mycket ut att hända på området under de kommande fem åren.

Till hösten planeras en ny folkomröstning på Irland. Ett ja där och det sista hindret för Lissabonfördragets ikraftträdande är undanröjt. I Sverige har debatten om fördraget i hög utsträckning kommit att handla om demokrati och arbetsrättsliga frågor, men fördraget fastslår också att unionen ska ha en gemensam asyl- och migrationspolitik. Det kommer att innebära gemensamma standarder och regler. Och att de medlemsländer som så önskar förhindras att bedriva en mer generös politik.

Förespråkarna talar om höjda miniminivåer i fråga om bland annat flyktingkvoter, mottagning och rättssäkerhet. Kritikerna, som Vänsterpartiets toppkandidat Hanna Löfqvist, menar istället att taket kommer att sänkas.

– När, jag säger när och inte om, vi får Lissabon kommer vi sitta där med gemensam asyl- och flyktingpolitik. Med de höger- och högerextrema vindar som blåser är det fullständigt förödande. Det kommer bli ett tvärsnitt av ländernas regler som gäller, och då har vi sådana som Berlusconi som pepprar romer att ta hänsyn till. Vi kommer hamna på en lägstanivå. Restriktiv och inhuman är flyktingpolitiken redan, men det här kommer att slå spiken i kistan.

Miljöpartiets kandidat Bodil Ceballos intar en liknande position.

– Det finns redan minimiregler och vissa lever inte ens upp till dem. Sverige är på väg att lägga sig där istället för att hålla fanan högt.

Diskussioner kring en gemensam asyl- och migrationspolitik har förts länge inom EU. Ursprungligen var alla riksdagspartier utom Moderaterna emot tvingande bestämmelser som skulle förhindra mer generösa nationella regler. I dag är det dock bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet som på partinivå motsätter sig de gemensamma nivåerna.

Partipiskan är dock inte lika stark i Europaparlamentet som i riksdagen, och även i de borgerliga partierna finns kandidater som vill hävda nationell bestämmanderätt. Däribland Abir Al-Sahlani, tredjenamn på Centerpartiets lista.

– För mig är det väldigt viktigt att vi har gemensamma golv. Inget tak, men man måste ha ett gemensamt golv.

Var golvet respektive taket hamnar kommer att bli föremål för hårda förhandlingar där även ministerrådet kommer att säga sitt. Svenska parlamentariker har av hävd varit mer liberala i asyl- och migrationsfrågor än genomsnittet i parlamentet, och inför valet talar även kandidater som förespråkar gemensamma regler om att verka för att dessa ska bli generösa.

– För det första tycker jag att det är viktigt att flyktingpolitiken blir gemensam, för det andra vill jag och mitt parti att den ska vara generös. Att man inte försöker lägga sig på så låg nivå som möjligt, säger Kristdemokraternas andranamn Sofia Modigh.

Med 288 av totalt 785 mandat är konservativa EPP-ED den största partigruppen i parlamentet, och i fråga om asyl- och migrationspolitik även den mest restriktiva. Förutom svenska Kristdemokrat-erna och Moderaterna ingår bland annat Berlusconis parti Frihetens folk, en sammanslagning av populistiska Forza Italia och postfascistiska Nationella alliansen.

Parlamentarikern Christofer Fjellner (M) har tidigare förespråkat en öppnare migrationspolitik med argumentet att Europas åldrande befolkning utgör en ”demografisk bomb”.

När politiken nu ska bli gemensam menar han att svenska ledamöter bör försöka påverka inom de egna europeiska leden.

– En viktig uppgift är att påverka sin egen partigrupp. Jag tycker att synen på generositet är en viktig uppgift för oss moderater, hade vi haft en annan partigrupp hade det kanske varit andra frågor.

Moderaterna och Kristdemokraterna har i dag enbart sex mandat. Christofer Fjellner är optimistisk när det gäller möjligheten att påverka, men medger att arbetet kommer att ske i uppförsbacke.

– Det blir en tuff uppgift för många av oss svenska ledamöter.