En nutida brasiliansk journalist och författare bestämmer sig för att undersöka vad som låg bakom självmordet. Han börjar göra efterforskningar, talar med efterlevande, letar i arkiv och läser brev. Han bosätter sig själv bland indianerna ett par dagar vilket blir en vistelse han avskyr. Författaren (som jag misstänker påminner en hel del om Bernardo Carvalho själv) berättar också om sina egna barndomsminnen, hur han som liten hatade att följa med sin far in i djungeln och bo bland infödingarna. Hans fascination för Buell Quain tycks vara intimt sammankopplad med hans skräck för livet utanför civilisationen. Det vi får se ser vi genom filtret av hans skepticism och ickeromantiska läggning.

Buell Quains historia är från verkligheten. Två foton i boken visar honom i profil och rakt framifrån. Hans fascination för de indianer han lever med är inte utan vämjelse. Fastän stammen är på väg mot utrotning gör de ständiga aborter och tar livet av nyfödda. De är styrda av någon slags kollektiv galenskap eller dödslängtan. Trots sin antropologiska utgångspunkt tycks Buell Quain inte kunna värja sig.

Interfolierad i romanen är en okänd berättare. Han säger att han har träffat Quain och att det han ska berätta för oss om honom når det djupaste djupa av avgrunder. Hans tal är rytmiskt, nästan mässande. Det är väldigt suggestivt. När romanen är som bäst kryper mörkret ur novellen, in under huden på läsaren. Sanning och fiktion, vi vet inte vad som är vad. Författaren, Buell Quain och den okända rösten; alla tycks sammankopplade på väg mot galenskapens rand. Vi är på väg att förstå något vi inte vill veta. Vi rör oss i en självmördares destruktiva psyke – och det borde ha fått lämnas ifred.

Bernardo Carvalho är en i synnerhet intressant författare som behandlar intressanta ämnen. Till sin hjälp har han en stor analytisk förmåga som för tankarna till vår egen PO Enquist. Sedan tidigare har han en roman översatt till svenska, Medo de Sade, där han undersöker en nietzscheansk sexfilosofi i vilken det sinnliga, rädslan och skräcken upphöjts till ideologi. En sorts antimoralism som gått över gränsen.

Carvalho intresserar sig för det självdestruktiva hos människan. Han är som en nyfiken liten pojke som med darrande fingrar lyfter på stenar för att se vad som gömmer sig därunder. Han kan inte hjälpa det. Han vill förstå och se sanningen. Kanske vill han i kontrasten av det sjuka upptäcka det friska.

Nio nätter är ett märkligt verk, en dokumentär avhandling som utvecklats till en slags skräckskildring. Bernardo Carvalho själv kallar det för skönlitteratur. Helt klart har det gett honom en del friheter. Han har lyckats förstärka det som är obehagligt med historien om Quain och, misstänker jag, så har det gjort det möjligt för honom att vara mer ärlig i skydd av ett alter ego. Resultatet är en historia som är lika hårresande som omöjlig att avfärda.