Del 1 av 4

Parlamentet och parlamentarikerna

Europaparlamentet sammanträdde för första gången hösten 1952, då under namnet Europeiska kol- och stålgemenskapens gemensamma församling. Det bestod av 78 ledamöter, vilka samtliga innehade platser i sina respektive nationella församlingar, och hade en enbart rådgivande funktion.

Sedan dess har mycket hänt. 1979 utsågs ledamöterna för första gången genom allmänna val. 2004 synkroniserades de nationella valdagarna för första gången, och med en väljarkår på knappt 500 miljoner röstberättigade européer var valet det största transnationella någonsin.

Parlamentets makt har över de senaste decennierna successivt utökats. Dels har det med varje nytt fördrag fått vidgade mandat, dels har parlamentarikerna visat sig beredda att ta strid för sitt politiska inflytande. 1999 nyttjade parlamentet sina kontrollbefogenheter och vägrade godkänna kommissionen Jacques Santers budget efter att anklagelser om korruption och oegentligheter framlagts. Det var första gången en parlamentarisk majoritet tagit ställning mot en kommission, och första och enda gången en kommission avsatts.

Striden mellan parlamentet och kommissionen 2004 har beskrivits som än mer avgörande för det förstnämndas inflytande. Under parlamentets förhör med José Manuel Barrossos tilltänka kabinett framkom att högerkatolske Rocco Buttiglione, föreslagen som kommissionär med ansvar för rättvisa, säkerhet och frihet, ansåg homosexualitet vara moraliskt förkastligt samt hade en minst sagt konservativ syn på kvinnans roll i familjen och samhället. Ett enat parlament – så när som på den kristdemokratiska partigruppen – vägrade godkänna Buttiglione. Parlamentet hade dock ingen möjlighet att peka ut en enskild kommissionär. Valet stod mellan att acceptera eller förkasta kommissionsförslaget i dess helhet. Parlamentet valde det förra, och ordföranden Barrosso tvingades att själv peta Buttiglione för att kommissionen alls skulle kunna tillträda.

Det var en styrkemarkering. Parlamentet förklarade att det inte skulle låta sig negligeras, och har sedan dess vid ett flertal tillfällen, mot kommissionens och ministerrådets vilja, tvingat fram avgörande förändringar i lagstiftningsförslag och direktiv. Bland annat avslog parlamentet 2006 det som var den avgörande kärnan i det kontroversiella tjänstedirektivet – att tjänsteföretag skulle få konkurrera i hela Europa med de villkor som gällde i deras ursprungsländer.

Under kommande mandatperiod kommer parlamentets inflytande sannolikt att öka ytterligare. I dag tillämpas medbeslutande mellan parlamentet och ministerrådet vid två tredjedelar av alla lagstiftning inom EU. Undantagen är de politikområden där EU-samarbetet är mellanstatligt. När Lissabonfördraget antas – vilket det med stor sannolikhet kommer att göra, trots en pågående domstolsprövning i Tyskland och trots Irlands nej i en folkomröstning – flyttas dock fler politikområdet över till EU:s överstatliga del. Dessa inkluderar bland annat jordbruksfrågor, utrikeshandel, polis- och rättsfrågor, migrationsfrågor samt biståndsfrågor.

Sveriges grundlag är underställd EU:s lagstiftning och redan i dag har en majoritet av all ny lagstiftning som införs i Sverige sitt ursprung i EU. I kommuner och landsting påverkas sex av tio beslut direkt eller indirekt av beslut fattade i EU.

I samband med valet 2009 minskas antalet ledamöter från dagens 785 till 750. Av dessa platser ska Sverige tillsätta 18 stycken och möjligheten att företräda nationella särintressen är således begränsad.

Vilka svenska ledamöter som röstas in saknar inte betydelse för, men avgör inte heller, de inbördes styrkeförhållandena mellan parlamentets partigrupper. Inom parlamentet kan dock person ibland betyda mer än parti.

Dels fattar partigrupperna beslut genom interna överläggningar där de nationella moderpartiernas inställning är av underordnad betydelse, och enskilda ledamöter har vid flera tillfällen lyckats påverka sina respektive grupper i olika riktningar. Dels har Europaparlamentariker betydligt större möjligheter än riksdagsledamöter att väcka egna initiativ vilka parlamentet sedan tar ställning till. Parlamentarikerna följer inte heller gruppens linje i samma utsträckning som riksdagsledamöter följer partilinjen, vilket har förklarats med en annan politisk kultur.

Sett ur detta perspektiv har personkryssandet klart större betydelse i valet till Europaparlamentet än i nationella riksdagsval.