Ett par år senare väntade studenten och alla i klassen var lyckliga över den stundande friheten. Men det tydligaste minnet av studenten är ändå inte glädjen och lyckan utan ett vitt plakat med svart text: ”Vi ses på arbetsförmedlingen.”

Kanske ett försök att på ett skämtsamt sätt svälja det faktum att slitet inte är över utan precis har börjat. Nu väntar inte frihet eller tryggt vuxenliv, nu väntar ett ständigt flängande mellan anställningar, bostadsköer, tillfälliga boenden och val av utbildningar. En ständig kamp mot det knytnävsslag till sanning som säger att inga ungdomar har haft det så bra som vi.

Allt detta erinrar jag mig när jag läser den före detta miljöpartistiske riksdagsledamoten Gustav Fridolins nya bok Blåsta! Nedskärningsåren som formade en hel generation, som handlar om den verklighet 80-talisterna lever i, om konsekvenserna av det tidiga 1990-talets ekonomiska kris.

I Blåsta! varvas statistik och fakta med personliga berättelser och minnen. Vi får bland annat möta Håkan, som är en i den ökande gruppen 80-talister som är hemlösa, och Karsten, som lider av alkoholproblem. Unga människor vilka som helst, din ytliga bekantskap eller närmaste vän. De är en del av ”nedskärningsgenerationen” som lever i efterdyningarna av förra årtiondets radikala åtstramningspolitik. Lärare och skolpsykologer fick respass, ungdomsgårdar naglades igen – eller som Fridolin säger, fotbollarna låstes in, och vad som återstod var att om kvällarna håglöst driva omkring i stimmiga stadsdelar.

Och vad man än säger om 80-talisternas behållningar och brister är det tveklöst en generation med många namn. Generation K som i kartlagd, generation O som i ordning, generation C som i commercial. Men Gustav Fridolin menar att syftet med alla epitet inte är att förklara utan att försöka dölja något man inte förstår sig på.

Kanske ligger det någonting i detta. Statistik från Ungdomsstyrelsen visar att antalet ungdomar som inte finns registrerade på Arbetsförmedlingen som jobbsökande, arbetande eller studerande uppskattas till 90 000. Det är människor som halkat ner i utanförskapets avgrund mellan ungdoms- och vuxenlivet dit få – eller inga – myndigheter hittar. Då kan det ju vara svårt att veta vilka man pratar om när man säger att 80-talisterna är lata och apatiska.

Till det kommer att ungdomar med återkommande oro, ängslan och ångest har tredubblats sedan 1989. Och så här håller Gustav Fridolin på. Han visar på statistik efter statistik som sammantaget berättar en inte alltför smickrande historia om ett samhälle vars ungdomar knappast är överfulla av guldkantad framtidstro.

Efter att järnridån föll, tulltjänstemännen försvann, nyliberalismen bredde ut sig både i öst och väst, har oanade möjligheter öppnat sig för dem som vill ta sabbatsår och resa eller kanske studera utomlands. 80-talisterna ska utnyttja den fullständiga frihet som de föregående generationerna så försåtligt blivit berövade. Problemet är att väldigt få har råd. Möjligheterna är många, förutsättningarna sämre, deklarerar Fridolin. Och visst har han väl en poäng.

Allt som allt har vi i Blåsta! ett gott – men stundom tradigt – journalistiskt hantverk som kan utgöra ett underlag för att ställa politiska makthavare till svars och kräva mer, inte mindre, demokrati. Det finns uppenbarligen mycket att ändra på och det finns ingen anledning att vänta.