Statistiken var brutal. När man våren 2007 satte upp föreställningen Lilla Livet, skriven av Sofia Fredén, var det första gången på åtta år som scenen gav plats åt en kvinnlig dramatiker.

Anna Takanen berättar att den statliga utredningen Plats på scen visade svart på vitt hur läget var.

– Det var ju inte jämställt. Det fanns både få kvinnliga chefer, regissörer, dramatiker och huvudrollsinnehavare.

För att återställa rättvisan på den stora institutionen började man, på Takanens initiativ, utbilda sin 130 personer starka personalstyrka med hjälp av föreläsningar och workshops. Målet var att medvetandegöra olika typer av beteendemönster och att lära sig se hur man reproducerar föreställningar om kön genom att bete sig på ett visst sätt.

– När man väl har sett att man beter sig på ett visst sätt beroende på om man till exempel pratar med en man eller en kvinna är det svårare att göra det igen – man stannar upp. Man måste medvetandegöra strukturer och tänka över hur man förhåller sig till makt.

Takanen understryker också hur viktigt det är att ifrågasätta och luckra upp könsrollerna.

– Queervärldens sätt att se på människor som större än sitt kön är väldigt befriande. Det är klart att syn på kön och jämställdhet hänger ihop.

Anna Takanen är feminist och säger att det har alltid varit så.

– I högstadiet minns jag att jag blev väldigt frustrerad över att tjejer som låg med många killar blev kallade madrasser medan killar som gjorde samma sak var coola.

Lika länge har hon haft en stark känslighet när det gäller underordningsfrågor och fördomar. En orsak till hennes engagemang i dessa frågor kan ha att göra med egna upplevelser. Anna berättar att hon under lågstadiet blev mobbad för sitt finska efternamn och kallades ”invandrarjävel”.

Anna Takanen växte upp utanför Falkenberg på en bondgård. Hennes mamma var distriktsköterska och pappan polis. Hon beskriver sina föräldrar som två väldigt starka personer med stor integritet. Både en patriark och en matriark.

– De gjordes aldrig någon skillnad mellan mig och min bror, vi fick båda hjälpa till i lagården och när höet skulle tas in. De gjordes inga undantag för att jag var tjej.

Gymnasietiden kantades av starka konstnärliga och politiskt medvetna tjejer. Teaterklassen utgjordes av ett kaxigt tjejgäng.

– Det gick bara en kille i klassen så vi fick spela alla roller, även de som var skrivna för män. Det här med könsuppdelning inom teatern har jag liksom aldrig förstått eller tänkt på och det kommer nog därifrån.

Hon framhåller att man måste arbeta praktiskt med jämställdhet och att det är nödvändigt att alltid se helheten, att ha ett medvetet grepp.

– Jag och Ronnie Hallgren, stadsteaterns vd, är helt överens vad gäller det. Jag kommer från att ha arbetat med Susanne Osten på Klara i Stockholm i tio år och han har sina erfarenheter, men vi har en god samsyn.

Anna Takanen betonar att det är det som händer på scenen i mötet med publiken, i rollerna som är det viktigaste. Det får inte bara vara män som bär de starka, drivande rollerna. Så har det dessvärre varit, menar hon, och för att ändra på det satsar man mycket på nyskrivet.

– Det är lite som att kvotera. Vi beställer nytt och då är vi väldigt tydliga med vad för perspektiv och rollsättning vi vill ha.

Sedan lägger hon till att kvotering nog är fel ord att använda inom teatern, hon skulle hellre kalla det perspektivmedvetenhet. Med det menar hon att man hela tiden är kritisk i valen och problematiserar dem. Hon berättar att folk har kommit till henne och sagt ”vad duktiga de kvinnliga skådespelerskorna har blivit”.

– Nej, säger jag då. De var lika duktiga innan, det syntes bara inte när de hade fem repliker och mest servade de manliga huvudrollerna.

De negativa reaktionerna har varit få, men de har funnits. Inte oväntat kommer de från dem som måste lämna ifrån sig utrymme. Hon berättar att en äldre, manlig dramatiker som tidigare ofta anlitats, kom till henne och sa att han var besviken för att hon vände honom ryggen. Att vända honom ryggen var synonymt med att inte längre kunna erbjuda lika mycket arbete då nyskrivet, av företrädelsevis kvinnliga dramatiker, prioriteras.

– Man vill så klart inte ge ifrån sig plats, få mindre arbete. Men i det han sa fanns en underton av hot, en ”lillagumman-ton”. Men det går inte att förändra utan att få reaktioner, fortsätter hon, det får man räkna med och hantera när det kommer.

På frågan om hon någon gång känt sig begränsad i sitt konstnärskap på grund av sitt kön svarar hon ”ja, massor av gånger”. Men hon har inte blivit nedslagen av det, snarare frustrerad och arg. Underordning kan också innebära att man blir arg och kämpar tillbaka, att man vänder frustrationen till energi i den kampen, menar hon och berättar om en äldre, inom teatervärlden väletablerad man, som hon mötte som nyutexaminerad.

– Han kallade mig söt och för lilla gumman. Det finns ju ett sätt att upprätta en hierarki genom att kalla någon för söt. Som skådespelare arbetar man ju hela tiden med sig själv och vill bli sedd för sitt inre, för det man jobbar med. Det var väldigt frustrerande att bli så objektifierad.

Nu har det gått tre år sedan Anna Takanen steg in på Stadsteatern och började sitt förändringsarbete. Fler år blir det. Hon är vald för ännu en period som konstnärlig ledare. Energin för att förändra verkar lika stark som någonsin och Takanen ser framåt med goda förhoppningar.

– Folk har sagt till mig att förändringsarbete, det tar ju så lång tid. Vaddå lång tid, två år liksom tänker jag då. Nu är vi ju på väg.