Vår kultur är världens genom tiderna mest destruktiva. Vårt sätt att leva tar kål på planeten, hävdar författarna – föga kontroversiellt dessa dagar.

Deras unika bidrag är infallsvinklarna till att förklara kulturens krig mot naturen.

Genom att blottlägga kulturens relation till avfall, skräp och skit försöker Jensen och McBay åskådliggöra civilisationens (icke-)relation till livet och döden: det ekologiska kretsloppet.

I detta krig, som ofta sker under förtäckta namn som ”framsteg” och ”utveckling”, glömmer vi lätt att människan behöver ett organiskt sammanhang för att existera, för att vara människa.

Deras berättelse börjar pedagogiskt där kulturen gör slut med naturen.

Den ursprungliga betydelsen av ordet skit är på flera språk att separera. Och det engelska ordet trash betydde fallna löv i den fornnordiska dialekt det härrör från. Först för ett sekel sedan började ordet att betyda hushållsavfall, som strax efteråt kom att betraktas som något värdelöst.

I dag har alla moderna ord för skit och avfall negativa associationer. Det som en gång var som fallna löv, en del av livets kretslopp, har blivit något förstört, förbrukat, trasigt och otjänligt. Lika talande för denna semantiska förskjutning är att människor som arbetar med avfall nedvärderas och stigmatiseras, de är lägsta klassens medborgare eller rentav kastlösa.

Derrick Jensen och Aric McBay har också ett högre syfte med sin bok. De vill påvisa en relation mellan social jämlikhet och ekologisk hållbarhet. De ser och demonstrerar olika samband mellan jämlika och hållbara samhällen, hur icke-hierarkiska kulturer tenderar att ha en annan relation till sitt avfall just för att deras skräp ingår i naturliga kretslopp.

I en röd tråd diskuterar författarna, som intressant och fördjupande bakgrund, den förövarmentalitet som genomsyrar skräpkulturen: från den destruktiva exploateringen av allt och alla till vår benägenhet att förneka alternativt rättfärdiga detta.

Civilisationens expansion innebär systematiska övergrepp och dess psykologiska överlevnadsmekanism är förövarens, menar de. Vi måste ljuga för oss själva för att inte se det uppenbara.

Förutom den synliga ödeläggelsen av jorden är motsägelsefulla begrepp som ”hållbar utveckling” och ”grön kapitalism” exempel på förnekelsens genomslagskraft, resonerar de. Men sanningen är den att vi betalar med livet självt när konsekvenserna av kulturens krig mot naturen förnekas.

Civilisationens metaberättelse om ständiga framsteg och linjär utveckling är en engångsberättelse som ersatt ett evigt kretslopp med en kapplöpning mot undergången.

Det är just därför som det behövs andra, mer verkliga, berättelser om världen.