Löjligt långsam lunk är bäst i längden?
Det är knappt att jag lyckas sega mig förbi dem, de promenerande grannarna som jag passerar på lokalgatan. Det måste se märkligt långsamt ut när jag lunkar fram. Jag undrar vad de tänker – för de har väl märkt att jag ofta beger mig ut för att träna. ”Han som tränar så mycket och ändå springer så illa”, är en observation som ligger nära till hands.
Oavsett vad grannar och andra tänker tror jag på min långsamma lunk. Oftast springer jag med en fart som skulle kunna kallas normal, men två eller tre gånger i veckan blir det bara LLL, ”löjligt långsam lunk”, som jag kallar det.
Min träningsfilosofi skiljer sig från många andras. Jag pratade nyligen löpning med en arbetskamrat som är ung och lättbyggd. Han springer inte ofta men när han springer ger han ”järnet”, berättade han. På så sätt får han god träningseffekt de gånger han tränar och behöver därför inte springa så ofta, menade han.
Han har antagligen rätt. Och han är inte ensam om att tänka i sådana banor – de flesta löpare som jag ser håller god fart. Särskilt yngre män tycks pressa sig ganska rejält.
Men det ligger en risk i att höja farten samtidigt som man kanske också ökar träningen. Belastningen på leder och senor blir större och det är inte så ovanligt att löpare drar på sig skador så här års. Därför är det bättre att vara försiktig trots att man har spring i benen.
Jag förespråkar lugn fart även av andra skäl. Med lugn fart menar jag främst en intensitet på 60 till 70 procent av individens maximala syreupptagningsförmåga, för att prata fysiologspråk. I vardagstermer betyder det en fart som medger normalt samtal under löpningen.
Med lugnt tempo – det vill säga konversationsfart – blir löpningen inte någon plåga eller prövning. Det blir ungefär som att ta en promenad.
Att man kan få god träningseffekt utan att plåga sig är nog inte självklart för alla. ”Det är tråkigt att springa”, har jag fått höra ett otal gånger under min tid som löpare. Men det är sällan som någon klagar på att det är tråkigt att promenera eller flanera. Att många tycker bättre om att gå än att löpa beror förmodligen på att de tar i för mycket när de springer.
Med lugn träningsfart som bas finns det också utrymme att variera farten. 1940-talets medeldistansidol Gunder Hägg – och mängder med löpare efter honom – har tillämpat något som kallas för ”fartlek”. Fartlek handlar om att löpa i naturen och att variera farten efter eget tycke. Nyttigt och rätt roligt också – i alla fall om man har byggt upp en viss grundkondition.
Löjligt långsam lunk, som jag beskrev inledningsvis, är en extrem variant av lugn löpning. Jag vet inte om det är så många löpare som tillämpar LLL, men jag tror lunkandet har sina fördelar om man är vanelöpare men inte på elitnivå: jag behöver till exempel inga fullständiga vilodagar utan kan hålla fast vid min rutin av daglig träning. Dessutom förbrukar jag under lunken mer kalorier än vid fullständig vila och jag får bättre blodcirkulation. Det kanske viktigaste med lugn fart är att risken för överträning och överansträngning minskar.
Sammanfattningsvis kan man säga att träningen bör anpassas till individen. Snabba korta pass lämpar sig förmodligen bäst för den yngre löparen som har ont om tid. För äldre och/eller tyngre löpare rekommenderar jag mer måttliga farter. Med tyngdpunkten på lång, långsam löpning får man antagligen lättare kontinuitet i sin träning. Själv har jag till exempel tillämpat LLL under ett kvartssekel.
