Ett honnörsord med frågetecken
Säkert har fler än jag förundrats över den process som måste ha skett bak lyckta dörrar på LO-borgen. Visserligen visste vi att de flesta LO-höjdare, till skillnad från allmänheten och sannolikt sina egna medlemmar, skulle ge sitt fulla stöd till sin ordförande Wanja Lundby-Wedin – men vi visste också att några av distriktsordförandena absolut inte skrädde orden. ”Hon har helt tappat förtroendet” var ett citat som hördes före styrelsemötet i Stockholm. Ut kom de eniga! Så går det till. På sammanträden pratar man tills man är enig, utåt sett.
I AMF:s styrelse var man säkert också enig när pensionerna skulle bestämmas. Så går det till. Och i alla andra styrelser, skulle jag tro, så ska det vara! Det säger var och varannan ledamot. Hur skulle det annars se ut? En organisation utan tillit till sin vd, den är dömd att betraktas som en förlorare. Den skulle sakna trovärdighet inför allmänheten och det, om inte annat, kan kosta miljarder! Vi måste väl kunna hålla samman i dessa frågor. Jag har ofta utsatts för den enkla härskarteknik som går ut på att avvikare ska ”hålla käften”, ja utåt alltså. Och pressen hejar på. Vad är mer lockande att skriva om än splittring? Det ska man akta sig för.
Kanske låter jag raljerande över detta fenomen. Det kan bero på att jag för en personlig kamp för att upprätthålla självständighet. Men det är ett synnerligen allvarligt strukturellt problem jag tar upp. Tyvärr går härskarteknikerna i viss mån hand i hand med mina bästa vänner, de som gärna förfäktar konsensus som en vacker tanke. Fast de menar att om man verkligen arbetar med sin värdegemenskap och ger den tid så kan man komma fram till gemensamma lösningar. Visst, men på andra håll ersätts den processen av en stenhård press från omgivningen.
Jag antar att Wanja kunde ha läst handlingarna bättre, kanske lobbat i det fördolda och satt stopp för det värsta vansinnet, men bara att lusläsa handlingar i banala frågor som löner och pensioner tyder på brist på tillit. Att reagera är en mycket skarp markering. Hon borde ha markerat, men det passar sig inte. I en styrelse, säger de, ska man inte arbeta för sin organisation (LO eller s) utan endast se till bolagets bästa. Och så gott som alla håller med.
Natoländerna ska hålla ihop. EU:s stater ska hålla ihop. Lokala judoföreningen ska hålla ihop inför judokongressen, föräldrar ska hålla ihop gentemot sina barn, lärarkåren kring gränser. Hålla ihop är bra, anser man. Ser ni trenden?
Jag, som är gammaldags av mig, har en liten noja. Ärlighet varar längst, typ. Sammanhållning och enighet är en stor styrka om den bygger på ärlighet. Om det inte är en gest riktad mot några som är utanför. Om sammanhållning bygger på en inre upplevd sådan. Men det hade väl ändå inte Wanja i AMF:s styrelse, där näringslivet är representerat?
Se det som en markör. Så fort någon hänvisar till behovet av enighet, sammanhållning, tillit eller förtroende är det stor risk att du är utsatt för en härskarteknik som är till för att tysta din egen röst. Detta måste vi väl vara eniga om, visst?
