I november 2007 samlades Berlusconis tidigare populistiska parti Forza Italia och det renodlade konservativa högerpartiet Alleanza Nazionale under ett högerblock med namnet Popolo della libertà.

PdL, eller Frihetens folk som det betyder på svenska, vann parlamentsvalet 2008 som block, men först nu har de officiellt upphört att samexistera under skilda namn.

Efter pompa och ståt i tre dagar valdes Berlusconi till ledare för PdL i förra veckan.

– I dag går en stor dröm i uppfyllelse. Vi är partiet för de fria italienarna, som vill förbli fria, sade Berlusconi på presskonferensen.

De första opinionsmätningarna visar att PdL skulle få drygt 43 procent av de italienska rösterna, men Silvio Berlusconi säger sig själv ha siktet inställt på egen majoritet.

Samtidigt har den tidigare ledaren för Alleanza Nazionale, den kontroversielle Gianfranco Fini, fått ta ett steg tillbaka till förmån för Berlusconi.

Det har gått 14 år sedan Fini lade ner det nyfascistiska partiet MSI och bildade Alleanza Nazionale, men frågorna kring hans sympatier är många.

1994 sade Fini att Benito Mussolini var en av 1900-talets stora statsmän. Sedan dess har Gianfranco Fini jobbat flitigt på att tvätta bort stämpeln som fascist, bland annat genom att besöka både Auschwitz och synagogor i Israel.

– Alleanza Nazionale har aldrig förnekat sitt fascistiska arv, men Gianfranco Finis tydliga avståndstagande från det han sade på 90-talet har skapat en viss oenighet i partiet, säger Leonardo Ferri, journalist som bevakar italiensk inrikespolitik för i första hand utländska medier.

– Italienarna i allmänhet ser Fini som en högerledare som står för en moderat italiensk EU-politik, men inte som en före detta fascist, säger Ferri.

Rent ideologiskt har Fini närmat sig den politiska mitten, samtidigt som Berlusconi fortsatt sin vandring högerut på den italienska skalan.

Det är ingen italiensk statshemlighet att Berlusconi även ser högerextrema Lega Nord som en framtida del av PdL. I nuläget bedöms dock det separatistiska partiet, som driver frågan om ett självständigt norra Italien, inte tillräckligt rumsrent för Berlusconis stora politiska bygge. Partiets ledare Umberto Bossi har bland annat gjort sig berömd för att ha sagt att illegala invandrare som försöker ta sig till Italien sjövägen ska kunna beskjutas av kustbevakningen. Bossi tog senare avstånd från uttalandet och hävdade att han blivit felciterad.

Frågan är hur den italienska vänstern ska mobilisera kraft. Roms tidigare borgmästare och ledare för det socialdemokratiska Partito democratico, Walter Veltroni, lyckades inte övertyga opinionen som en potentiellt handlingskraftig motkraft mot Berlusconi. Efter jätteförlusten i parlamentsvalet 2008 rörde sig Veltroni allt mer mot mitten och efter förlust i ett regionalval i februari lämnade han posten som partiordförande till förmån för Dario Franceschini, en före detta kristdemokrat.

– Veltroni är i nuläget inte en person som har mandat och makt att utstaka vägen för Italiens opposition. Ju mer han närmat sig Vatikanen, desto mer otänkbart är det att han skulle kunna bilda ett block på vänsterkanten, säger Ferri.

Flera av Italiens övriga vänsterpartier bildade redan under Veltronis tid en koalition som motvikt till hans flirtande med de konservativa väljarna. Men den stora spridningen av vänsterpartier samt svårigheter att upprätthålla en gemensam front har gjort det svårt att locka väljare och hota högern på riktigt.

Inför EU-parlamentsvalet i juni framstår PdL som Italiens klara favoriter och partiet kommer att ingå i den höger-centerorienterade gruppen EEP.

Berlusconis nya parti kommer enligt nuvarande prognoser att bli gruppens största parti, något som väckt viss oro hos konservativa europeiska partier som inte vill förknippas med nyfascisterna. Bland annat har de brittiska konservativa varslat om att man lämnar EEP-gruppen.

Någon italiensk röstmobilisering från vänsterhåll i juni är knappast heller att vänta, enligt Leonardo Ferri.

– Italienarna är trötta på politiska val och EU-parlamentsvalet är inget undantag. Intresset för valet är svalt och EU-politiken ses mest som ett sätt att bevaka internationella intressen och inte att samarbeta inom Europa.