Lönegap är alltid orimliga
En del kommuner använder morot och piska i budgetarbetet. Exempelvis kan en skolnämnd få reda på att om de får ett budgetöverskott kan de få behålla en del av detta i nästa års budget. Man stimuleras alltså att gå plus och man kan dessutom glädja sig åt att kunna få lite extra medel året därpå. Samtidigt, om nämnden går back, får de släpa på en del av detta året därpå. Budgetkontrollstimulerande metoder alltså.
Vi, som är mer intresserade av social funktion än av budgetkontroll, brukar klaga på dessa metoder. I varje fall den delen som belastar en redan tyngd verksamhet med än mer bekymmer. Inget barn mår bättre av att få bära på en än större neddragning i budgeten, bara för att medlen inte räckte året innan. Mer pengar är det som behövs, brukar vi säga.
Se det som så: om en bank eller pensionsfond har stora bekymmer, är det ökade medel och resurser som behövs, kan man tycka. Det sker inte automatiskt under en global kris. Då gäller det att se till att få behålla det bekymmerstyngda ledarskapet som ju lär vara det bästa man kan få tag på. Ju svårare jobbet är, desto mer lön behöver man, anser de. Det är bland annat därför man satsar på höjda löner och förmåner till cheferna.
En skillnad mellan skolpersonal och de nämnda cheferna handlar om några miljoner kronor. En orimlig skillnad, som vi tydligt märker i kristider, men pratar klart mindre om när bolagen går bra. Då hörs konstigt nog inte lika mycket kritiska röster. Men lönegapen är orimliga, inte bara bonusprogrammen.
Ett försök till att förstå de ekonomiska gladiatorerna handlar om varför de över huvud taget tycker att de behöver så osannolikt höga löner. Det handlar om vem de jämför sig med. Och då menar jag inte bara andra chefer utan också aktieägare och valutaspekulanter. Man får anta att de högsta cheferna skulle kunna vara duktiga på en aktiemarknad och spekulation (ett högst obevisat antagande).
Chefer väljer alltså mellan olika aktiviteter. Som chefer får de några ringa miljoner per år i lön. Som valutaspekulanter kan de klippa en och annan miljard. Sänka svenska kronan, belasta ungerska staten med orimliga utlandsskulder, investera i smutsiga oljekällor i Sudan och annat lukrativt. De avstår dock från dessa möjlifheter, i varje fall i större utsträckning.
Så inte undra på att de vill ha lite kompensation för ”förlorad arbetsinkomst”. Kanske lika förståeligt som att en läkare vill ha 3 000 kronor i förlorad arbetsinkomst för en dags politik, samtidigt som en pensionär inte får en krona. Det förstår vi väl alla?
Visst kan vi spy galla över dessa ockrare, men det är inte helt fel att genomskåda hur de rättfärdigar sina handlingar och fundera en vända till över varför vi ger dem dessa möjligheter.
