Möjligheten att skaffa sig kunskaper, erfarenheter, åsikter, bildning. Möjligheten att pröva sig fram, byta bana, omskola sig, möjligheten att experimentera i sitt liv. Möjligheten att gå längs en väg som inte är rak. Möjligheten att misslyckas och börja om. Allt detta är helt centralt för ett samhälle där människor får utrymme att vara människor. Inte produktionsenheter, inte kuggar i ett samhällsekonomiskt hjul.

De senaste åren har det svenska samhället hårdnat i en takt som överraskat även den mest svartsynta. Vi har sett försämringar för i stort sett alla svaga grupper. Tonvikten har legat på att alla, som inte tillhör de högre samhällsskikten skall göra rätt för sig. Samhällsmaskineriet ska oljas, flyta smidigare. Effektiviseras. Vi har även sett en centralisering av kulturen till och inom storstäderna, en försämring av villkoren för kulturarbetare. Allt detta utgör ett enormt hot mot kreativiteten, mot människors möjligheter att utvecklas. Mot pluralismen och mångfalden. I effektiviseringens namn.

Därför ligger det helt i tiden att avskaffa flumpluggandet. Att låta de människor som vet vad de vill, som med hjälp från studievana hem kan välja ”rätt” från början, skaffa sig utbildning. Att avskaffa veligheten, prövandet. De högpresterande människorna, eller de som kan få ekonomiskt stöd till sina studier av föräldrar, de kan naturligtvis fortfarande misslyckas, pröva och välja om.

Är det farligt med fria, tänkande, kreativa människor? Kunskap för kunskapens skull. Kunskap som inte direkt genererar skatteintäkter. Det är i mellanrummen livet finns. Det är i frågorna. Ju mer de tätar till, ju mer de försöker krympa ihop människor till att bli sin prestation, desto fattigare kommer samhället att bli.

Vi riskerar snart att leva i ett samhälle där uttrycket ”jag gör så gott jag kan” är bortglömt och bara existerar i Sveriges radios språkprogram. Så länge de nu finns kvar.