Vad är de rädda för?
I ett alltigenom hårdnande samhällsklimat. Där betyg nu kommer att ges från första klass. Där agnarna ska skiljas från vetet i god tid. Där sjukas och arbetslösas situation försvårats drastiskt de senaste åren. Där den friska, starka människan är den riktiga människan, är den som vi alla ska bli. Om vi bara skärper till oss. Om vi bara lägger manken till.
I det samhällsklimatet är det kanske en självklarhet att inga partier i praktiken arbetar för medborgarlön. Det verkar vara stressen, funktionen, prestationen som ska driva oss alla framåt. Du presterar bättre under hot. Du springer fortare med kniven mot strupen. Det är antagligen sant.
Att vi springer mot vår egen undergång, att det sätt vi lever på hotar alltings existens, det hinner vi inte märka.
Vad skulle egentligen hända om människor var fria att arbeta mindre, men ändå hade sin försörjning tryggad? Skulle vi då springa, som om någon jagade oss? Vari ligger det viktiga i kontrollen av vad människor gör med sina dagar? Vari ligger det viktiga i att människor lever sina liv med kniven mot strupen? Vari ligger det farliga i människors kreativitet?
