Jag heter Henric Holmberg och det här är mina skådespelare, säger han och pekar ut över aktörerna som gör sig redo, och ler sedan finurligt mot publiken.

– Jag har alltid velat säga det, skrattar Henric Holmberg och publiken skrattar med som så många gånger förr.

Det är veckan före premiären av I väntan på Godot. FRIA besöker en öppen repetition på Stadsteatern. Henric Holmberg står med anteckningsblocket i ena handen och pennan i den andra, med vilken han viftar fram sina önskemål i små penseldrag. Han är ödmjuk i sin regi, nästan mild, koncentrerad. Han har en anspråkslös hållning, lite trött, tar snabba små steg på trägolvet mellan regibord och scen i varje paus. Stämningen är glad och avslappnad, ett gäng äldre herrar, kompisar, skrattar och har kul tillsammans på stora scen. Bara Henric har en liten rynka i pannan. Snart är det premiär.

Några dagar senare sitter Henric Holmberg i samlingsrummet intill stora scen, med benen elegant i kors, ena armen utmed soffryggen och med den typiskt granskande blicken bakom glasögonen. Det sorgsna finns där. Han är klädd i kavaj och skjorta, men de svarta regiskorna står på sin plats nere i logen. Det är måndag och inga repetitioner. Skönt. På fötterna har han varmare skor som är lagom för hans dagliga femminuterspromenad från lägenheten på Heden till Stadsteatern, eller maskineriet som han kallar det.

– Om det är väloljat, som det är nu, så ställs mycket sällan föreställningar in. Allt kan spelas och produceras här, men det är ju ingenting som säger att det blir bra för det.

Produktionstänkandet på Stadsteatern skiljer sig från Henrics tid på de självständiga och mindre scenerna där alla var med i en helhet, där studier, diskussioner och experiment skapade föreställningarna. Numera är det en svunnen tid.

1972, då Henric arbetade som lägre universitetslärare på litteraturvetenskapliga institutionen i Lund startade han Musikteatergruppen Oktober tillsammans med ett gäng kamrater. Han hade ingen tanke på att bli skådespelare, utan lärare var det självklara precis som hans föräldrar och bröder redan var. Men efter 70-talets glada teaterår fyllda med musik, egenskrivna pjäser, revolutionära idéer och inte minst förälskelser, var Henric såld.

”Inte en gång utan flera har jag framhållit att jag kommer från de fria teatergrupperna. Det stämmer inte: jag kommer från Mistelås”, skriver Henric Holmberg i sin halvt självbiografiska bok En sorts skådespelare.

Att berätta historier var något som ingick i hemmet i den lilla kyrkbyn i Småland. När det var kalas, samlades man efter maten, männen för sig och kvinnorna för sig och berättade historier. Männen berättade mer kortfattat med klassisk handling och kvinnorna mer på djupet med långa livsberättelser. Mitt i allt stod minstingen Henric och söp in alla intryck och historier och byggde upp en kärlek till berättandet.

– Men det är roligt, säger han och slår ut med armarna med uppgiven glädje och fascination, jag har aldrig kunnat berätta en historia så att mina bröder har skrattat, inte ens i dag, när jag är 60 och dom är 70 – jag är fortfarande lillebror.

Underifrånperspektivet har präglat Henrics uppväxt, men också yrkeslivet som outbildad skådespelare.

Nu omfamnar han hela salongen och de röda sammetsbänkarna framför scenen. Tar ett djupt andetag och ler saligt. Stora scen. En barnslig feber kommer över honom när han trippar runt och beskriver all rekvisita inför den kommande föreställningen.

Henric har alltid haft lätt för att ta fram det tragiska i sina figurer, men också det komiska.

– Jag vill att dom ska skratta mycket i början… sen drar man åt – går emot publiken – går emot publikens vilja att ha kul, säger han och knyter näven.