En som delar denna bild är Asbjørn Wahl från For Velferdsstaten, en sammanslutning av norska fackliga organisationer med en klar politisk vilja. Asbjørn menar att fackföreningsrörelsen länge varit på defensiven, även i Sverige. Här som på många håll i Europa har facken tappat mark. En halv miljon har på kort tid gått ur a-kassan och nittiotalets kultur med osäkra och tillfälliga jobb tycks ha kommit för att stanna. Detta menar Asbjørn är just precis det som är själva maktförskjutningen. Att facket i Sverige ligger platt när folket valt en högerregering har han aldrig varit med om i något annat land.

I Asbjørns Norge har LO erkänt att man hamnat på defensiven. Men man har också valt en ”ny kurs”. I lokalvalet i Trondheim 2003 drev LO en egen valrörelse och lät bli att stötta Socialdemokraterna. Man sa istället: ”Vi ska stötta det parti som tillmötesgår vara krav”, vilket slutade med att de partier som gick samman bakom fackets plattform fick över 60 procent av rösterna. År 2005 gjordes en liknande kampanj på nationell nivå vilket vitaliserade debatten för första gången på många år och pressade fram en ny socialdemokratisk politik, närmare vänstern. Facket hade bestämt sig: Vår lojalitet tillhör politiken, inte organisationen.

I Sverige har en sådan polariserad debatt, med ett starkt politiserat fack i centrum, lyst med sin frånvaro. Vi vill tydligen gärna fortsätta att finansiera vår välfärd med skattemedel men vi ser inte själva ägandet som någon stor grej, vilket norrmännen uppenbarligen gör.

Så, har norrmännen fattat något som vi inte har? ”Många tror att krisen kommer från USA men det är istället ett nödvändigt resultat av den oreglerade kapitalismen”, sa Asbjørn under debatten i tisdags. ”Privatiseringspolitiken har gett oss denna kris. Vi är bara i början av den och det kommer att bli ännu värre”.

Kan det vara så att det är detta med en återreglerad kapitalism som är själva fröet till nästa politiska vänstervåg? Kan den politiska vision som vissa åhörare efterfrågade under debatten byggas på systemkritik? Att det är detta som facket i Norge tycks ha fattat och som man rentav kan gå till val på?

Det goda exempel som Norge försöker sig på kan låta som en nationalistisk strömning. Men vad gör nationella räddningsplaner på EU-nivå till en så mycket bättre idé än nationella pilotinitiativ mot globala problem? Att ett land tar ett internationellt initiativ är inte nationalistiskt. Att alla länder tar samma sorts nationella initiativ är i sämsta fall nationalistiskt och i bästa fall bara kortsiktigt.

Vi behöver mer visioner nu än någonsin. Norges fackföreningsrörelse duger rätt bra som förebild, i brist på bättre svenska motsvarigheter. De har visat hur man kan skulle kunna gå tillväga även i Sverige för att sätta igång en opinion som driver krav på demokratiska reformer och mobiliserar mot marknadsliberala tankegångar. Det tror jag man kan gå till val på.