Nyligen hädangångne Kjartan Slettemark lyste upp den kulna vinterdagen med Killing time, en dokumenterad performance från 2004 där han symboliskt och gång på gång mördar den då nyligen återvalde presidenten George W Bush. På sätt och vis en krigsförklaring då Kjartan Slettemark själv var president. Under devisen ”Evil heart fears art” utropade han den icke-territoriella staten KjARTanistan.

Merparten av programmets totalt nio filmer är korta, mellan tre och fem minuter. Men KREV: The Kingdoms of Elgaland-Vargaland är en drygt tjugo minuter lång dokumentär från 1998. Även denna film handlar om ett rike, nämligen konstnärerna Leif Elggrens och Carl Michael von Hausswolffs expansiva stat Elgaland-Vargaland som gör anspråk på alla gränser mellan länder samt en rad mentala territorier, såsom det hypnagoga tillståndet (tillståndet mellan vaka och sömn).

Konstnärerna berättar värdigt och statsmannamässigt om förhållandet till andra länder, om statsbesök och om sina ambassader, konsulat och ministerier. Den formellt ganska konventionella dokumentära stilen gör att utsagorna framstår som milt ironiska och samtidigt sagda på fullaste allvar.

Mindre mångbottnad men desto mer angelägen känns Fia-Stina Sandlunds Vi kan inte äta äran (2003) som delvis tycks bygga på ”autentiskt” nyhetsmaterial från Sveriges television. Det är en effektiv gestaltning där konstnären auktionerar ut den maträtt hon fått som tack för att hon ställt ut på en kommunal konsthall. Utropspriset på 17000 kronor motsvarade konstnärens egna kostnader för utställningen.

Med i söndagens program fanns också två interventioner i de offentliga rummen. Dels Ann-Sofi Sidéns närmast klassiska QM at NK (A queen of mud action) från 1989, där konstnärens figur Queen of mud, naken men helt insmord i lera, går runt på NK och provar parfym, inför smått förskräckta kunder och lätt generade expediter. Snart hörs en myndig stämma uttala ”Har ni tillstånd att göra detta?” och QM skyndar ut på gatan.

I Soundbombing får betraktaren följa med ut och bomba i ett nattligt Stockholm, men när graffaren drar sin tag avger pennan ingen färg utan istället ett högt knarrande ljud. Det är ett verk som pekar på graffitiutövarens rörelse i staden istället för på det skrivna namnet.

Såväl tonfall som uttryck och ärende varierar stort i dessa och alla de andra filmer som visades under söndagen. Och även om inga tunnelbanefönster krossades tror jag ändå inte att några av dem hade fallit Lena Adelsohn Liljeroth på läppen. Kanske var det tur för Cinemateket att vår kulturminister inte syntes i salongen.