Maud har stått för centerns värsta svek i historien
Jag har antagligen varit med för länge, kämpaglöden byts ut mot sorg och en känsla av uppgivenhet. Visst, jag skulle kunna strunta i omsorg, skola, världssvält, krig och elände och fokusera all min kraft på att bekämpa kärnkraften och dess lobbyister. Kanske skulle några utanför den närmsta kretsen märka musen som röt. Men vad skulle det förslå mot de miljontals kronor som mångmiljardindustrin kan avsätta till sin propaganda?
Dessutom har de en statsapparat i lydiga led, där SSI:s företrädare inte verkar bry sig om larmrapporter om ökade mängder av leukemi i närheten av kärnkraftverk (rapporter från andra länder i och för sig.)
Jag skulle kunna stapla argument från gruvorter, där fjärde världens folk ser sin natur förödd för oöverskådlig tid och själva lider av ökad ohälsa.
Jag skulle kunna, än en gång, peka på den intima kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen. Vem bryr sig, bara vi kan framställa aluminium och papper till världsmarknaden anpassat pris, och få ha våra höga löner kvar.
Jag skulle också kunna peka på den oerhörda ansamling av radioaktivitet som finns inuti varje reaktor. Som måste hållas på plats till varje pris, som kräver personal som inte slarvar för mycket, som alltid är vakna, som inte sätter bolagets ekonomi före säkerheten. Fast vi vet att de slarvar. Vi vet att de också är människor. Det finns en lång rad dokumenterade fall av orimligt slarv.
Men vad hjälper det när regeringspartier sätter sammanhållningen främst? Då lufsar Maud och Göran efter de ledande dårarna. Maud gör det ”för sina barn och barnbarns skull”. Vilket demagogiskt grepp att dölja ett av de värsta sveken i centerns historia!
Jag kanske ska ta med mig ett sådant där ”Atomkraft nej tack”-märke i graven. Som en sista protest mot vansinnet? Kanske kommer en arkeolog om 10 000 år att finna mina ben och märket. Kanske slipper den tänka att jag hade rätt. Det borde inte behöva bli en allvarlig reaktorolycka under dessa år, det har de ju räknat ut. Kanske är marken evigt strålande, för de har också räknat ut att det visst kan hända något riktigt allvarligt under denna tid. Men en sak hoppas jag att de vet då. Att vi har avfall liggande i livshotande gömmor för tusentals nya generationer av arkeologer att fundera över.
På min sida står en velig opposition som släpar på en stadgemässigt egoistisk fackföreningsrörelse, som räknar sina procent. Mot det står en fullständigt cynisk industri som gärna tjänar pengar på både kol och kärnkraft. Samt en regering som profilerar sig på klimatets altare utan att reflektera över om de fortsätter vår kulturs rofferi av naturens resurser.
Det enda tillfället en motkraft till detta massiva reaktorkrameri brukar få sig ett någorlunda sansat utrymme i massmedierna är vid en olkomröstning. Då kanske man kan upplysa folk om att alla dessa ”rena” reaktorer släpper ut mängder av radioaktivt tritium (tyngsta formen av väte) och kol 14, till vatten och luft. Då kanske våra argument får höras i en sammanhängande form. Då kanske den veliga befolkningen kan finna sin glöd för livet och mot en förödande utveckling, som i vart fall leder till en enorm kontrollapparat – för tänk om du eller jag är terrorister?
