Föräldrar utan makar stångas mot kärnfamiljsnormen
Det finns en grupp som samhällskroppen inte är byggd för. En grupp som politiker och media framställer som offer – men som det i praktiken blundas för. De utgör en tredjedel av Stockholms föräldrahushåll och en femtedel i resten av Sverige. Ensamföräldrarna."Det finns väldigt många ensamstående, men väldigt lite stöd för dem", säger Helene Sigfridsson från Makalösa föräldrar.
Mina fördomar bekräftas när jag kliver in i föreningen Makalösa föräldrars lokal på Södermalm i Stockholm. De ensamstående föräldrarna som kommit från hela landet för att diskutera jämställt föräldraskap och hur man kan förbättra ensamföräldrars livsvillkor består av femton kvinnor och en man. Om siffrorna varit de omvända hade jag förmodligen fallit offer för mina egna fördomar och vänt i tron att jag hamnat fel. Men egentligen är allt som det ska. Könsfördelningen i lokalen är faktiskt representativ för jämställdheten i landet, för om man räknar in deltid och vabbande i föräldraledigheten står kvinnor för 93 procent och män för 7 procent av det totala föräldrauttaget.
Lite senare dyker dock Per-Erik Pallin, 43 år, från Stockholm upp och fördubblar antalet män. Per-Erik har en fyraårig son och berättar vilka låga förväntningar omgivningen ställde på honom som ensamstående pappa efter att han och sonens mamma separerat.
– Jag blev arg när jag upptäckte hur låga krav det ställdes på mig som pappa. Jag höjdes till skyarna för att jag begärde gemensam vårdnad och kunde byta blöjor. Herregud, jag var 40 år gammal, säger han.
Karin Salmson har skrivit en bok om ensamstående föräldrar och bekräftar samhällets daddande med mannen.
– Många män blir sura över att höra hur duktiga de är när de gör precis samma jobb som kvinnorna förutsätts göra. Man dumförklarar männen på det sättet, säger hon.
Hon berättar att samhällets struktur befäster den heteronormativa synen på vad som är manligt och kvinnligt.
– Se bara på hur arbetsmarknaden är utformad. Den förutsätter att det finns en annan som kan ta hand om det privata, och denna någon är alltid en kvinna, säger hon.
Precis som att samhällstrukturen kan cementera könsroller har samhällskroppen konstruerats och skräddarsytts för den heterosexuella kärnfamiljen. Ett faktum det talas väldigt lite om – och de som drabbas hårdast av tystnaden är de ensamstående och deras barn. En grupp som trots allt utgör vart tredje föräldrahushåll i Stockholm och vart femte i resten av landet. Karin Salmson rabblar upp några av de samhällsfunktioner som inte är anpassade för ensamföräldrar.
– Utformningen av arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, barnomsorgen och våra barn- och föräldrabidrag är anpassade efter kärnfamiljen, säger hon.
Karin Salmson menar att samhällets skyddsnät inte är utrustade för att backa upp föräldrar som separerat.
– När man bygger samhällskroppen kring kärnfamiljen får det effekter på dem som befinner sig utanför mallen. Människor som separerar lägger ofta ansvaret på sig själva. Men i det här samhället tycker jag att man både ska kunna vara ensamstående och klara av ekonomin. Politikerna borde förstå att det ändå är barnen som drabbas värst, säger hon.
En ny fattigdomsutredning av Rädda barnen visar att tolv procent av Sveriges barn lever i fattigdom, och att hälften av dessa är barn till ensamstående föräldrar. Värt att notera är att undersökningen kom till då det fortfarande var brinnande högkonjunktur.
Emma Gerlach, 38 år, från Lund, är ensamstående och tycker inte att det är konstigt att många ensamföräldrar dras med ekonomiska bekymmer. När hennes dotter var nyfödd separerade hon och barnets pappa. Eftersom dotterns pappa inte varit närvarande sedan dess har hon tagit allt ansvar själv.
– Samhället är inte byggt för ensamstående, det är konstruerat för en familj med en mamma och pappa. Det är inte lätt att försörja sig när exempelvis öppettiderna på dagis förutsätter att det finns två personer som kan hämta och lämna, säger hon.
Samtidigt som Emma Gerlach lovordar organisationen Makalösa föräldrar tycker hon att det är sorgligt att den ska behöva finnas.
– De behövs verkligen och det är a och o att det finns någon som kan lyfta fram frågorna till politisk nivå. Men jag tycker det är beklagligt att Makalösa föräldrar ska behöva vara så nödvändiga, säger hon.
Helene Sigfridsson, ordförande för Makalösa föräldrar, berättar om föreningens roll.
– Vi är jätteviktiga eftersom det inte finns någon annan som erbjuder stöd för ensamstående föräldrar. Vår främsta uppgift är att ordna mötesplatser och att försöka påverka politiker att förändra samhällsvillkoren för ensamföräldrar, för det är ingen politiker som kommer hit självmant, säger hon.
– Det finns väldigt många ensamstående, men väldigt lite stöd för dem. Nu driver vi på om ett extra barnbidrag som de har i Norge och frågan om att införa barnomsorg på obekväm arbetstid, säger hon.
Parallellt med att organisationen arbetar för att öka medvetenheten för ensamföräldrars svåra livssituation jobbar de konsekvent med att sudda bort gruppens offerstämpel. Av just den anledningen avböjde Helene Sigfridsson en förfrågan från SVT.
– En reporter från Rapport ringde och bad oss plocka fram en ensamstående mamma som exempel på socialbidragstagare. Varför ska jag göra det när majoriteten av bidragstagarna är ensamma män utan barn? Det spär bara på myten om ensamstående föräldrar som offer, de flesta är i själva verket fantastiska föräldrar, säger hon.
Något som retat Helene Sigfridsson är att politiker enbart lyfter fram ensamstående mammor i den politiska debatten när de ska visa på att ett förslag kan få negativa konsekvenser. Men när det gäller förslag om hur man kan underlätta för ensamföräldrar är det knäpptyst. Hon nämner debatten om trängselavgifterna som exempel.
– De som var mot förslaget om att införa trängselavgift argumenterade för att ensamstående mammor inte skulle ha råd med avgiften. För det första borde man inte ta för självklart att en ensamstående mamma har råd med bil och för det andra hör jag bara politiker självmant prata om ensamstående föräldrar när de ska visa på att förslag är dåliga. Vi vill diskutera hur vi kan skapa bra förutsättningar för oss istället, säger hon.
Makalösa föräldrar finns i hela landet och de flesta av de församlade kommer från ställen utanför Stockholm. Gruppen som nyss träffats diskuterar nu ivrigt vad jämställt föräldraskap egentligen innebär. En man i gruppen resonerar kring att vi måste bråka med våra könsföreställningar för att nå en jämnare maktbalans mellan könen.
– Jag tror att jämställdhet är när vi män tror att vi tar väldigt mycket mer ansvar än vad kvinnor gör. Vi är så präglade av vad som är manligt och kvinnligt att det helt enkelt måste kännas felfördelat. För om vi klockade tiden vi män lade ner på hushållssysslor skulle vi ändå bara nå upp till 50 procent, säger han.
En kvinna berättar om hur hennes dotters lärare omedvetet fördelade grupperna efter heteronormativa föreställningar när de skulle samla in pengar till en klassresa.
– Han ville att grupperna skulle bestå av en tjej och en kille för att flickorna skulle hålla ordning på pojkarna. Jag sa, glöm att min tjej ska vara barnvakt!
Emma Gerlach berättar att det inspirerat och stärkt henne att träffa andra människor i samma sits, men som ett offer har hon aldrig känt sig.
– När man blir ensamstående och har en tre månader gammal bebis är det bara att kavla upp ärmarna och plocka fram tigern i sig. När jag träffar alla här ser jag inga offer, det är starka människor med tåga i sig. Vi behöver inget gullande, men det vore bra om politikerna kunde se oss, säger hon.
Per-Erik Pallin berättar att det trots allt finns positiva saker med att vara ensamstående.
– När jag är med mitt barn ägnar jag mig till hundra procent åt honom. Baksidan är att man är inte har en partner att bolla beslut och idéer med, säger han.
Emma Gerlach delar åsikten om att relationen till barnet blir väldigt stark, men att det samtidigt kan vara tomt.
– Jag kan lägga mer fokus på min dotter när jag slipper kompromissa om allt. Men det jobbiga är att det inte finns någon annan som kan dela min glädje över det som händer med min dotter, ingen annan är ju lika känslomässigt bunden till ens barn som en förälder är, säger hon.
Per-Erik Pallin berättar att han ibland drabbas av skuld. En skuld över att hans barn inte lever med båda sina föräldrar under samma tak.
– Mitt barn kommer inte att bli en sämre individ för att vi inte lyckades hålla ihop. Men om vi hade varit tillsammans hade jag fått se honom hela tiden, den känslan kommer ofta när man är ensam. Kanske bottnar min skuldkänsla i att jag är utsatt för samhällets norm av den lyckliga tvåsamheten, säger han.
Helen Sigfridssons fem förslag till politikerna:
Extra barnbidrag till ensamföräldrar
”Enligt barnhjälpsorganisationen Majblomman är cyklar, astmamedicin, glasögon, vinteroveraller och resor till mormor eller farfar exempel på konsumtion som ensamföräldrar avstår ifrån för att de inte har råd.”
Stoppa förslaget om marknadshyror
”Det kommer bli tufft att vara både arbetslös och få hyran höjd med fem procent per år. Redan idag lägger ensamföräldrar över en tredjedel av sin inkomst på hyran.”
Begränsa inte a-kassa på deltid
”Låt ensamföräldrar, med barn under arton år, som arbetar deltid stämpla upp till heltid i obegränsat antal dagar under den period av hög arbetslöshet vi står inför.”
Minst en öppen förskola i varje kommun
”Öppna förskolan är ett välfungerande föräldrastöd. Den fungerar som mötesplats för föräldrar, och bidrar till att minska utanförskap och social isolering.”
Barnomsorg på obekväm arbetstid
”Vi får ofta signaler om att människor säger upp sig eller inte blir erbjudna arbete för att de saknar barnomsorg på obekväm arbetstid. Därför måste vi ha en lagstiftning som tvingar kommunerna att erbjuda barnomsorg när föräldrar arbetar.”
Källa: Makalösa föräldrar