Att invandrade kvinnor har högre sjukfrånvaro och oftare är förtidspensionerade är ett faktum. Rapporter och statistik har visat att invandrade kvinnor har sämre hälsa än befolkningen i övrigt. Sverige är ett av de europeiska länderna som har ett stort antal etniska grupper. År 2001 beräknades 20 procent av invånarna ha minst en förälder född utomlands. Trots det har forskningen på invandrare varit begränsad och i huvudsak gått ut på att förklara 'kulturella skillnader'. Detta gäller i synnerhet forskningen på invandrade kvinnor.
- Det har sagts att det i vissa kulturer är mer vanligt att sjukskriva sig, att en del invandrare är lata och utnyttjar systemet. Så är det inte men det är den gängse attityden i samhället. Ohälsa är i högsta grad en klassfråga, säger doktoranden Sharareh Akhavan.

I sin avhandling The health and working conditions of female immigrants in Sweden visar Sharareh Akhavan att man inte kan förklara invandrade kvinnors ohälsa med 'kulturella skillnader'. Huvudsyftet med avhandlingen är att förklara de faktorer som leder till sjukskrivningar och förtidspensioneringar av invandrade kvinnor utifrån ett klass-, köns- och etnicitetsperspektiv.
I fyra studier har hon visat att det finns en samverkan mellan arbete, hälsa och migration. Resultaten visar att många invandrarkvinnor fastnar i okvalificerade arbeten. På arbetsplatsen, och kanske i samhället i övrigt, diskrimineras de ifråga om arbete, kön, etnisk tillhörighet och lön. Om hon dessutom har en dålig arbetsmiljö leder det obönhörligt till försämring av invandrarkvinnors hälsa.
- Många kvinnor hamnar i lågbetalda lågstatusyrken utan möjligheter att byta jobb eller att kompetensutveckla sig. En del har flera jobb för att få ekonomin att gå ihop.

Våld i hemmet, obetalt hemarbete och det största ansvaret för barn är andra orsaker till hälsoförsämring. Andra bidragande faktorer till ohälsa är trauman och avsaknaden av sociala nätverk.
Sharareh Akhavan konstaterar att under de första tio åren har de flesta invandrade kvinnor lyckats övervinna ohälsofaktorer som våld i hemmet eller andra traumatiska händelser. Men andra faktorer för ohälsa som arbetslöshet, diskriminering och rasism bestod även efter tjugo år i Sverige.
- Fortfarande efter tjugo år upplever invandrade kvinnor problem på arbetsmarknaden med otrygga anställningar och känner sig diskriminerade.
Hon berättar att de som kommer från arbetarklass nästan aldrig lyckas med klassresan till medelklassen. Och de som kommer från en medelklass i sina hemländer lyckas inte alltid med att ta sig tillbaka dit.
- För dem som kommer från medelklassen tar det minst tjugo år att tillhöra medelklassen igen och alla lyckas inte med det.
Men de som hade vistats längre i Sverige och lyckats ta sig in på arbetsmarknaden och fått en bättre socioekonomisk status, hade utvecklat bättre strategier för att ta itu med den etniska diskrimineringen. Vissa hade då accepterat att de anses mindre värda, medan andra kämpade emot.
- De var mer aktiva på arbetsplatsen eller facket, diskuterade och sade emot. De presterade också mer än sina svenska arbetskamrater. Men priset för det kan vara utbrändhet.

Sharareh Akhavans slutsatser är att nyanlända flykting- och invandrarkvinnor måste få en bra introduktion till samhället och tillgång till hälsoinformation. Det behövs också ett system för att erkänna invandrarkvinnors arbetserfarenhet, utbildning och kvalifikationer, gärna före invandringen för att motverka dekvalificering på arbetsmarknaden.
Hon anser att det bör skapas ökad möjlighet för invandrarkvinnor att röra sig på arbetsmarknaden, särskilt för dem i lågstatusjobb med låga löner. Hon efterlyser även strategier för att bekämpa diskriminering, i synnerhet på arbetsmarknaden.
- Detta krävs för att motverka könsdiskriminering och etnisk diskriminering vid anställning, lönesättning och vid tillgång till vidareutveckling inom sitt arbete. Om inget görs kommer kommande generationer unga kvinnor med invandrarbakgrund att gå i sina mammors fotspår.