Det handlar om attentatet mot den kommunistiska tidningen Norrskensflamman vilket orsakade fem människors död. Tidpunkten var den 3 mars 1940, och platsen Norrskensflammans lokal på Kungsgatan i Luleå.

Ann-Marie Ljungbergs Mörker, stanna hos mig är ett försök att i romanform gestalta tiden och miljön vari attentatet begicks. Samt, vilket är romanens högst angelägna ärende, visa att terror inte är något nytt fenomen och att dess utövare kan se ut på många olika sätt.

Romanen är växelvis berättad. Från tiden ungefär fyra månader före sprängningen av tidningsredaktionen till den efterföljande rättegången mot de gripna april/maj 1940.

Det är en tid av annalkande storkrig. Sovjet har angripit grannlandet och med det väcks hos somliga en känsla av att ”Finlands sak är vår”. I synnerhet hos svensk borgerlighet med positioner i samhället, som använder Stalin som hotbild för att predika antikommunism och fosterlandskänsla närhelst tillfälle ges.

Paul Wilhelmsson, journalist på Norrbottens-Kuriren, är en av dem som berörs av Finlands prekära situation och börjar engagera sig. Mannerheims land måste få stöd, och Sverige borde understödja dess kamp med trupp och vapen, är den alltmer brinnande Wilhelmssons övertygelse. Något han delar med den pålitligt antikommunistiske stadsfiskalen Dahlström i Luleå, som i sedvanligt rus i pianorummet på Stadshotellet säger till Wilhelsson: ”Det du helst vill... är att leva för evigt”.

Både Dahlström och Wilhelmsson är med i den så kallade ”Kommittén”, bildad på restaurang Bodensia 1 januari 1940.

Ljungberg, född 1964 i Haparanda, är en skicklig persontecknare, till exempel av den journalist som bygger konspirationen mot Norrskensflammans så kallade ”prosovjetiska” verksamhet. Och i de bästa skildringarna av Luleå som stad får jag en 40-talsfilm i huvudet, bilder av människor i ett svinkallt Norrbotten rullar fram allt medan världen står i lågor.

Mörker, stanna hos mig är dock inget opus som tidsbild, i vidare mening. Den tid som Ljungberg i romanens efterord säger sig velat berätta om är geografiskt nog så snäv och grund. Det 205-sidiga romanbygget hade behövt byggas ut så att omvärldens larm kommit in i högre grad. För de motsättningar som orsakade attentatet mot Norrskensflamman var ju, egentligen, bara en lokal variant av en världsomfattande konflikt.

Frågan varför människor så till den mildra grad grips av Saken och till och med är beredda att riskera döda oskyldiga för den, får ingen fördjupad psykologisk förklaring. Det är i huvudsak de gamla vanliga, lite grumliga, orsakerna som står till buds: att vara en del av ett större mål, tillhöra de utvalda eller tjäna Gud och fosterlandet, alternativt Mannerheim.

Men när glöden falnat kan det som i Paul Wilhelmssons fall ytterst handla om att hitta en mening med livet. I gänget, gruppen eller ”Kommittén” blev han något. Behovet av gemenskap kan skapa terrorister.

Och därför kände Wilhelmsson, när hans chef på Norrbottens-Kuriren den 4 mars 1940 berättade att det var fred i Finland, ”som om världen, själva tingen, har förenats i en enda lång sammansvärjning, mot honom och de andra”.

Mörker, stanna hos mig är Ann-Marie Ljungbergs fjärde roman efter debuten med Resan till Kautokeino (1998).