Den stora salen vilar i mörker, bortsett från det ljus som låter en del av den 600 kvadratmeter stora vattenytan reflekteras i en skärm på den bortre väggen. I vattnet simmar drygt 100 karpar. Deras rörelser får vattenytan att brytas och rörelserna återges i den stora, ljusa skärmen som vore den en ständigt pågående målning av ett öde, diffust vattenlandskap.

Fredrik Wretman har tidigare använt vattenytan – eller vattnet och olika vätskors yta – som viktigaste beståndsdel i sina verk. Den blanka ytan är en gräns mellan uppe och nere, mellan det yttre och det inre.

Och den tränger sig in mellan världar och medvetandetillstånd och växer till en metafor för gränsen till det som förr kallades själen, till vetskapen om att du lever, till insikten om att världen finns omkring dig i stillhet och i rörelser, att det finns liv under och bakom. Överallt, om du väntar och ser. En del av detta liv är gott, annat motsatsen. En del ligger i öppen dager, annat är – och förblir kanske – dolt.

Till Taptim hör en liten bronsskulptur som man kan se genom plexiglas i golvet. Det är ett självporträtt av konstnären, som mångfaldigas i speglar. Han sitter på knä och stoppar huvudet i ett kärl. Handlingen kan tolkas på två sätt. Att stoppa huvudet i vattnet (vätskan, färgen) kan å ena sidan vara detsamma som att stoppa huvudet i sanden. Å andra sidan kan det gestalta människans sökande efter mening i en värld av stumma, fysiska realiteter.

Taptim är ett system. Vattnet härbärgerar fiskarna, fiskarna sätter vattnet i rörelse, rörelserna formar ljusspelet på väggen, ljusspelet fångar vår uppmärksamhet och vi ser och reflekterar över vattnet, den stora skalan, mörkret och fiskarnas rörelser. Men verkets kärna förblir gåtfull som en dikt.

Det är ett ordlöst, mångförgrenat tillstånd betraktaren möter i denna jättesal, och i sig själv.