Hampus Öström trivs på ett solomstrålat Frölunda Torg och han kommer alltid att besitta en speciell känsla för det Tynnered där han växt upp. Även om stadsdelen inte tillhör någon av Göteborgs bättre bemedlade så känner han sig främmande inför att använda sig av sin bakgrund i något marknadsföringssyfte. Han menar att han egentligen bara vill förmedla ett budskap om hur svårt man emellanåt kan ha det som människa, oavsett sammanhang.
- Det finns en del orättvisor som kan vara lättare att relatera till om man levt i en förort som denna och självklart bär jag med mig det i min ryggsäck. Men man kan definitivt komma från en rikare förort som Örgryte och göra hiphop så länge man har saker att berätta. Alla har det inte lika hektiskt överallt men alla människor har något att berätta.

Grunden till hans eget musikberättande lades redan i barndomen genom en mamma som lyssnade mycket på Jimi Hendrix, Curtis Mayfield och Bob Marley och en granne från Jamaica som invigde honom i hiphop.
- Jag tog till mig den musiken för jag kände redan då hur äkta den var i både sång och text. Det var också så jag lärde mig att uppskatta svart musik.
Han tillägger att han naturligtvis själv också fått höra att han kanske borde ha en annan hudfärg för den genre han verkar i.
- Men i själen är man ju alla färger, det tror jag på. Sedan finns det ju många som gör allt för att efterlikna sin stora idol i USA men jag har försökt att bygga min egen stil utifrån mina erfarenheter.

Hampus Öström betecknar sin musik som en egensinnig hiphop med inslag av allt från jazz, blues och house till utpräglat experimentella beats. Han framhåller också hur viktigt det är att texterna verkligen äger en humanistisk substans, att de berättar någonting angeläget och han avfärdar helt den rent självcentrerade eller sexistiska hiphopen.
- Att bara sjunga om brudar och stora rövar och om hur bra man själv är kan man visserligen tjäna pengar på kortsiktigt. Men det är ju de texter som rör om mentalt som kommer att bestå. Det där självcentrerade kommer att dö ut.

Själv sjunger han om orättvisor och missförhållanden, både i världen och i förorten men även en hel del om kärlek och det har alltid tett sig naturligt för honom att göra det på engelska.
- Engelskan i musiken har alltid varit mig närmast. Jag har gjort en del låtar på svenska också men känslan i sången når inte fram riktigt där. Men jag beundrar de som kan göra det bra för jag tycker det är svårt.
De engagerande texterna till trots så är Hampus Öström ändå något reserverad inför att alltför ofta ta ställning politiskt som artist. Han menar att det kan vara bra att utnyttja en position man fått men att det samtidigt kan vara viktigt att inte exponera sig för mycket eftersom media lätt kan bränna ut en.

Till debuten har Hampus Öström valt ut det han anser bäst bland ett material på över 150 låtar. En diger produktion som vittnar om att vägen till skivkontraktet inte varit spikrak. Han är också ödmjuk nog att tillstå att han skulle funnit det mödosamt att framhärda med sin musik om han inte blivit lanserad nu.
- Jag kände nästan att det var på väg mot ett slut före det här genombrottet med skivkontraktet. Man orkar ju inte hur länge som helst.
Kärleken till hemorten till trots så vet Hampus Öström i dagsläget inte om han kommer att bli kvar i Sverige. Inom honom vilar givetvis pojkdrömmar om att få arbeta med en stor producent i USA men även realiteter av mer privat karaktär.
- Brasilien skulle vara ett alternativ. Min sambo är därifrån och vi har varit där innan och försökt att visualisera en framtid där så vi får väl se. När jag är klar med mitt kapitel här så kanske det är dags. Men man vet aldrig. Det brukar aldrig bli som man tänkt sig.
Att han kommer att arbeta med musik en bra bit in i framtiden känner han sig emellertid säker på.
- Absolut. Även om det inte behöver bli att utföra så kanske producera. Musik i någon form kommer det i alla fall att bli.