Kommunismen har försökt etablera samhällen där man utgått ifrån att egoismen viker för solidariteten. Men man har tyvärr inte förstått att egoism inte kan bekämpas med våld, ens hos den kommunistiska eliten. Trots riktigt vackra program om solidaritet, jämlikhet och så vidare, har, gång på gång, polisstater och diktaturer vuxit fram med en massa blod på händerna.

Kapitalismen har också misslyckats. Visserligen har den utgått ifrån att det finns egoism i medmänniskan, men kapitalismen har å andra sidan missbedömt hur mycket skada som denna egoism kan skapa om man hejar på den, om man exploaterar den. Nu vet vi, även om vi inte visste det förr.

Det låter verkligen dystert det här. Vart tog alla fina teorier om människans innersta medmänskliga och solidariska väsen vägen? Den som både en del troende och en del ateister kan ha gemensamt?

Det är här som så många har gått vilse. Jag menar att en sådan människa finns, att varje människa kan vara sådan, men att vi också har en god portion egoism att hantera. Vad samhället ska göra är att locka fram det altruistiska hos medborgarna. Inte med fängelsehot, Gulag eller andra straff. Det ska vara genom att inrätta en organisation där det medmänskliga kan främjas, trivas och simma som fisken i vattnet.

Samhället ska bjuda på räntefria lösningar, samhället ska lägga sina ekonomiska spelregler så att det blir lönsamt att agera solidariskt och ekologiskt. Även i handeln. Samhället måste organiseras så att omfördelning av resurser blir lösningen istället för den skenbara tillväxten. Om man erkänner egoismens kraft men också tror på kraften hos det solidariska så kan samhället utvecklas i rätt riktning.

När den allmänna trenden främjar solidaritet och varsamhet inser de flesta att det behövs planer för ekonomin. Inte planekonomi, utan en planerad avveckling av vårt miljörov, en planerad omfördelning av resurser från rik till fattig och en planerad disposition av kapitalresurser. Men för att detta inte ska sluta i förskräckelsens tecken får beslutsnivåerna inte vara så centraliserade som de är i dag. Mindre enheter, som exempelvis kvartersråd och bysamfälligheter, det är på dessa nivåer idéerna kan frodas i tryggt förvar. Det är ingen tillfällighet att de så kallade mikrolånen, som hjälper många fattiga i Syd att finna en rimlig utkomst, är just småskaliga.

Varken bekämpandet eller asfalterandet av egoismen är en framkomlig väg. Varken kommunism eller kapitalism. Låt egoismen smälta bort som smör i solsken genom den glädje som sprids i ett solidariskt samhälle.